Inmurade

Bild lånad från B Wahlströms

Teddy, Leo och Natta går på en liten skola på landet. När den drygt hundra år gamla byggnaden renoveras möts hantverkarna av en märklig syn i källaren. Ett gammalt klassrum med några skolbänkar som verkar stått orörd de senaste hundra åren. EN av hantverkarna hittar en dagbok och ett foto som han tror kanske kan ge en slant om han säljer det. Tyvärr ger det honom istället fruktansvärda mardrömmar. För att bli av med det gräver han ner det i skogen bakom skolan. Där hittar Natta det. Tillsammans med sina klasskompisar upplever de något förfärligt i källaren. Barn som för länge sedan borde ha ro i sina gravar leker kurragömma med dem. Dagboken rätar ut flera frågetecken för Natta, men hon har svårt att nå Leo och Teddy med den informationen. Istället skapar Teddy ett datorspel inspirerat av barnens öde utan att lyssna på Leos och Nattas varningar. Och Firnbys ondska är inte sen med att utnyttja det.

Lena Ollmark har skapat en makalös skräckhistoria. Jag är så imponerad över den förfärliga stämning som hon skapat. Inmurade är del ett i trilogin om Firnbarnen (del två heter Brännmärkta och del tre Frostbitna). Ollmarks gör det extremt spännande genom att huvudpersonerna är väldigt olika och har svårt att samarbeta. Hur hon använder gamla föreställningar om synd och botgöring gör det så levande. Det är också ett nöje att läsa hur hon låter naturen spela en viktig roll i det skrämmande, särskilt i del två och tre.

Våra kemiska hjärtan

Om hur det känns att få sitt hjärta krossat, och sedan inte gå därifrån.

Bildkälla: Bonnier Carlsen

Henry är väl en vanlig tonåring, en romantiker som aldrig riktigt upplev en romans. När han tar sig an jobbet som redaktör för skolans tidning träffar han underliga Grace Town. Hon är i hans ålder, men går med käpp, har smutsigt hår och alldeles för stora killkläder.
Grace går med nöd och näppe med på att blir redaktör tillsammans med Henry. Men hon verkar ju så vältalig och intressant. På hennes Facebookprofil ser man en otroligt vacker och populär tjej, med många vänner, sportintresse och skrivande som hobby. Vad är det egentligen som hänt Grace som förvandlat henne så?
Ju mer tid de spenderar tillsammans desto mer tycker Henry om henne.

Jag tyckte att Våra kemiska hjärtan var sådär. Den fick mig inte att känna tillräckligt för Henry och Grace. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför. Det finns en dramatisk bakgrundshistoria, men händer det Grace och Henry tillräckligt med saker. Kanske inte. Det saknas inte himlastormande känslor. Men kanske är huvudpersonerna lite för tillskruvade.

Flora Banks förlorade minne

Jag tror att det blev populärt i och med John Greens Förr eller senare exploderar jag, ungdomsbokstemat att ha en huvudperson med en unik medicinsk diagnos. 

Bild hämtad från Alfabeta

Hela existensen sätts på sin spets för ungdomen som lever med en allvarlig sjukdom. Detta gäller i en mängd läsvärda ungdomsromaner som kommit de senaste åren. Läsvärda exempel är den snabblästa och underhållande Ingenting & allting (Everything, everything) av Nicola Yoon och Som stjärnor i natten (All the bright places) av Jennifer Niven. 

Flora lever också ett liv som ingen annan. Sedan en sjukdom vid tioårsåldern kan hon inte forma några nya bestående minnen. För att komma ihåg vad hon håller på med använder hon sig av kom-ihåg-lappar och skriver på sina armar. Trots att Flora är sjutton år, lever hon med sina föräldrar som om hon fortfarande tio år, med teddybjörnar på rummet och föräldrar som hela tiden vill ha koll på var hon befinner sig. Floras har trots sitt funktionshinder ett stark driv att göra saker. Och när boken börjar gör hon något verkligt ödesdigert. Hon och hennes bästa väns expojkvän går lämnar hans avskedsfest och kysser varandra nere vid stranden. Men det minnet bleknar inte som alla andra minnen gjort efter några timmar de senaste åren. Att hon kysste Drake vid stranden, stannar kvar som en ö i det annars tomma minneshavet. Flora klamrar sig fast vid det här minnet och nästan på direkten har hon blivit mycket förälskad i honom. Hennes äldre bror, som hon inte har så bra i familjen åker hennes föräldrar iväg och lämnar henne med vännen Paige. Men Paige vill, efter Flora kysste hennes ex inte alls prata med henne. Trots att hon lovat Floras föräldrar att ta hans om sin glömska vän medan de är borta. Plötsligt har Flora möjlighet att leva självständigt, som en vanlig sjuttonåring. Och kärleken till Drake gör det svårt att sova. Han har lämnat England och åkt till Longyearbyen på Svalbard för att studera och njuta av norrskenet. Med hjälp av ett komplicerat system av lappar och handanteckningar tar hon sig ända till staden mitt i vildmarken för att återförenas med sitt livs kärlek.

Jag var en aning orolig för att den här romanen skulle upprepa sig å det grövsta. Jag menar, protagonisten glömmer ju nästan allt utom att hon är superkär i en lång mörk främling efter några timmar. Men jag tycker att det funkar! Jag gillar mycket hur läsaren är inuti Flora och själv får uppleva henne. Sakta men säkert förändras hon, exempelvis på grund av att hon slutar ta sina mediciner. Och litterärt är det snyggt gjort. Jag köper kanske inte riktigt hela grejen, vissa saker är för sensationella. Men det är spännande hela tiden och jag tycker att Flora har fått liv på sidorna!