Call me by your name

Du har inte haft särskilt många erfarenheter av kärlek. Aldrig fallit totalt för någon. Du är ungefär 17 år. Och så träffar du en person som verkar vara den ditt hjärta alltid sökt efter. Pusselbiten som fattades för att du skulle bli hel.

Just det här upplever Elio en sommar på föräldrarnas sommarställe i norra Italien. Hans pappa är arkeolog och låter varje år en student som jobbar med sin avhandling bo hos dem i norra Italien under några veckor. När den 25-åriga amerikanen Oliver brakar in i Elios liv med sitt självsäkra sätt ifrågasätter Elio allt han tänker, säger och gör. Och Oliver verkar ointresserad. Eller?

Call me by your name kom ut som film i våras. Jag såg den och grät stora delar av filmen. För jag kände igen mig något så sjukt. Jag har upplevt, precis som Elio, den där kärleken som är så passionerad och uppfyllande. Som först är på avstånd och sedan blir verklighet.
Jag tycker att den är något så ovanligt som en film som är lika bra som boken. Men åter till boken. Den försätter direkt läsaren in i Elias självsäkra men osäkra kropp. Och till en varm sommar i norra Italien. Jag kan inte identifiera mig helt i Elio. Han är så störigt begåvad. Det var eller är inte jag. Han har de grekiska filosoferna och de klassiska kompositörerna som de mest naturliga av referenser. Jag har bara skrapat på ytan där. Är det rimligt att en person i övre tonåringen är så skicklig och påläst? Han har även inga problem med att få tjejer. Jag hade varit totalförälskad i honom. Tyckt att OJOJOJ, vilken halvgud som kan alla klassikerna. Jag har i och för sig läst massor, men kunde inte riktigt vila i något vetskap om att jag hade en stor kunskap. Eller lita helt på mina analyser. Blir trött. Hallå, Elio, jag har fullt upp med att relatera till din erfarenhet och så kommer du och är helt annorlunda på några punkter än vad jag var. Skärp dig! Men Elios passion och hemkomst i Olivers famn drabbade mig kolossalt. Jag simmade i sorgsenhet och ljuvlighet samtidigt.

Läs!

Blodröd måne - ett äventyr i amerikanska södern

Blue ska spendera sommaren hos sin farmor. Det är egentligen en normal sommar för en elvaåring. Men det verkar inte bättre än att hans pappa kanske inte tänker komma tillbaka. Över Blues släkt vilar en förtrollning. Hälften av dem har välsignats med ett storslaget öde och den andra hälften med ett olycklig. Tyvärr tillhör Blue den andra halvan. Han kan inte vinna, och skulle han vara på väg att segra så stoppar ödet honom brutalt. De innebär alltid ett besök till akuten för att sy minst tjugo stygn. Stämningen i farmors hus är knasig. Hela släkten är samlad, för snart ska en blodröd måne hänga över Okefenokee-träsket. Det sägs att en storslaget livsöde ska tilldelas den som kan ta sig till en ö i mitten av träsketoch vidröra Munch, den gyllene krokodilen. Men bara den natten vart tvåhundrade år då månen är blodröd.

Till det pyttelilla samhället vid träskets rand flyttar också en flicka in i grannhuset. Hon  vill inget hellre än att bli en hjälte. Och vad bättre sätt än att hjälpa Blue att bli kvitt sin förbannelse

Finns det något som Blue och Tumble kan göra för att ändra ödet? Om det innebär en gyllene krokodil så är Blue inte intresserad. Men Tumble låter sig inte hindras av sådana petitesser...

Det här är en fin högläsningsbok för klasser, tror jag. Den är rolig och har världens mest spännande miljö. Det är en blandning av utvecklingsroman och magisk realism. Jag hade hela tiden trevligt, för jag gillar hur huvudpersonernas problem och inre skildras. Men jag trodde att mycket mer av boken skulle utspela sig i träsket på jakt efter Munch. Särskilt med tanke på framsidan, som jag älskar! Så den är lite mer ” barn växer genom nya relation och situationer” än den är ett magifyllt äventyr. Men jag gillar finalen, hade bara önskat lite mer av den.