They fuck you up, your mum and dad. They do not mean to but they do.

Igår på jobbet fick jag uppleva känslan av att vara rätt kvinna på rätt plats. I skolbiblioteket, improviserandes fram ett 'bokprat' på engelska för en åttondeklass.

Igår kväll därhemma kände jag mig som fel förälder för mitt barn. Storebror, 3,5 år, tar sats och puttar sin bror allt vad han har så att lillebror får näsblod.

Jag blev vansinnig. Skrek och svor. Det här var inte första gången lillebror slog ansiktet på grund av en knuff.

Vet inte hur jag ska bete mig. Det får fanimig gå över snart för inget som vi gör verkar spela någon roll.
Han gjorde så när han var hemma med oss över sommaren, han gör så nu när han har börjat förskola igen, en förskola han gillar.

Det är ju rätt frustrerande att inte kunna gå på toa eller oproblematiskt laga middag/öppna ett kuvert/vad som helst utan att punktmarkera barnen. Men det värsta är ju att det känns vidrigt när lillebror får ont pga sitt syskon.

Jävla fucking skit är det. Men det går väl över. De har ljuvliga stunder också tillsammans. De leker så fint bredvid och så plötsligt ger sig storebror på lillebror igen.

Men min fråga till Gud och människor den är dagen är hur är det meningen man ska känna när ens barn beter sig helt bananas vecka efter vecka?

Jag har tålamod. Och så försvinner det. Och så kommer det igen. Ha.

Men vad lär jag mitt barn när jag blir så arg? Jo, att själv använda vrede.
Det vill jag inte. Jag vill inte heller bestraffa honom, säga att det inte blir TV eller frukt eller vad han nu gillar för att han gjorde illa. Det tror jag inte på, så har vi aldrig uppfostrat. Jag tror på att sätta gränser och vara tydlig. Ge honom tid att fundera och verktyg för att förstå sina känslor och impulser.
Problemet kanske ligger i att han puttar och gör illa för att han känner för det. Elakhet är inte hans självändamål, orsaken är att han känner sig sugen. Han är centrum i hela sin värld, vad han är sugen på är det allra viktigaste.

Den upplevelsen kan jag spegla mig i. Det är mödosamt att lära sig att behärska sin känsla av begär.
Impulskontroll. Empati. The will to stir shit up.

Snacka om att få chanser till helighet. Hundra gånger om dagen och jag lyckas och misslyckas hela tiden. Haha, det är ödmjukande att se sin egen otillräcklighet i vitögat. Kanske är det därför jag känner mig otillräcklig, för att jag inte lyckades förekomma knuffen och att jag ser min svaghet i utbrottet jag får på min son.

This be the verse

They fuck you up, your mum and dad. They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself

-Philip Larkin

Det är kanske inte helt sant, men det är roligt sagt.

Genom garderoben

Idag frågade min treåring om när han ska dö och vad som händer när han dör. Trettio sekunder tidigare undrades det över varför mullvadar äter mask. Jag svarade att jag tror, men inte vet, att vi kommer till en plats där vi får träffa andra som vi älskar som har dött. Att det är ett nytt äventyr, vi kanske där vi möjligtvis kan flyga till exempel. Han föreslog att det kanske var med döda fåglars vingar. Rätt så goth men varför inte? Sedan berättade jag att vi kanske får träffa världen mest kärleksfulla lejon, Aslan. -Vem är Aslan? Och så fann jag mig berättandes början på Häxan och Lejonet. Jag avslutade med att onda och elaka varelser inte står ut att höra lejonet Aslans vrål men att alla andra tycker att det låter underbart och känner sig modiga och stärkta. Finn, du log stort och längtade tills jag skulle berätta vidare. Det var kronan på min dag, skatt.

Du skolar mig och jag dig

Tidigare i veckan så skolades Ask, 16 månader utanför livmoder, in på förskola. Han hade skoj. Jag hade det som Abraham. Som när Abraham får reda på av Gud att det är hans älskade son som måste offras. Men, precis som i Boken slapp Isak döden. Och Abraham, alltså Momo Myrgren, kunde hämta andan och känna livglädje igen.

Jag tycker att förskola kan vara en härlig och hälsosamplats, för ett barn och en familj. Det är himla tungt för små barn att vara där långa, långa dagar - längre än föräldrarnas dagar. Men det är inte förskolans fel, det är samhället vi skapat tillsammans, som dikterar att arbetsföra vuxna måste arbeta en hel massa för att producera saker som content, fyllda oliver, ostbollar med nachosmak, Husqvarna AB, Zoloft, frysmat och kattsand med lavendeldoft. 

Finn och Ask, jag är så glad att jag får vara med om er. Det var en sådan lättnad när Magnus berättade att ni skuttade in på era respektive avdelningar i morse och hade det härligt. Jag är oändligt tacksam för ett jobb som gör att jag kan jobba 75% och hämta er vid halv fyra. Ni har längre dagarna än jag skulle vilja, på grund av min pendling och Magnus studier, men livet är långt ibland, och de kunde varit ännu längre. Jag fäktas med mitt dåliga samvete över det, och trivs ni på föris, då kommer allt kännas så mycket lättare.