Ett nytt liv

I måndags hände det. Min sju månader gamle (unge) son blev självständig. Han kopplade ihop de moment han klurat ut under en månads tid och började KRYPA!

Nu ångar han runt som Lilla lokomotivet Rosa och gör det svårt att sluföra någon uppgift. Man måste ju se till så att inte kattlådan på toaletten får en påhälsning. Visst stämmer talesättet att "lite skit rensar magen" men jag tror inte att det är kattskit man talar om. Sladdarna till datorn i vardagrsrummet får också längtansfulla blickar från fem centimeter bort då jag fiskar upp Ångbebisen i famnen, likaså gitarr och barnvagnshjul.
Det är ett så stort frihetssteg att kunna ta sig dit man bestämt att man vill och härligt att få upptäcka det man haft omkring sig sedan i slutet på februari men inte fått dregla ner.

Och han har redan börjat på nästa projekt:
resa sig upp mot saker. 

Skynda långsamt, okej?

I den här farten så börjar du ju gymnasiet nästa höst och det går inte riktigt för sig! 

Vi vill hinna läsa En främling gick iland av Mollie Hunter en regnig sommar när du går i mellanstadiet. Gå och se Nötknäpparen på Opera när du är ännu lite yngre och besöka muminfamiljen i dalen när högsommarvärmen gör att man inte orkar något annat.

jag HJÄRTA teckensånger

Som jag tidigare berättat så ÄLSKAR min son när man sjunger och gör rörelser till för honom. Han skiner upp ännu mer än vanligt och tittar intensivt på varje viftning.

Jag tänker nu att kunde vara roligt för oss båda att variera komma med någon ny. Jag hittade den här: En liten båt. Har redan tidigare tänkt att det skulle vara roligt att lära sig lite teckenspråk. Nu har jag min chans!
Men jag får nog passa mig så att Finn inte får en omåttlig längtan att ge sig ut på sjön, nästan alla sånger jag sjunger innehåller ju hav, sjö och fisk. (En kulen natt, En liten båt, Kalle Teodor och så vidare)
Om jag varierar med den här: Jag bygger en bil, så kanske han förblir en landkrabba.

Är man sugen på att lära sig fler sånger med rörelser så är det bara att söka på Sånghatten på Youtube.

It's D to the J to the U to the R

Vad är egentligen grejen med djur?

En klar dag i april sprang jag och maken på några kor som blev ofrivilligt vallade.

Ok, vad är INTE grejen med djur? Jag tycker väldigt mycket om dem. Frågar främlingar om jag får hälsa på deras hundar och gläds åt att få barn så att vi kan stanna extra länge vid ko- och hästhagar och titta på dem. 

Här till exempel.

Men vad är grejen med djur i barnböcker? De är ÖVERALLT. 

Och här.

Och den här guldklimpen.

Vi blir överösta av berättelser om vanliga djur, förmänskligade djur och fakta om djur. Det blir svårt att inte tycka att djur är det mest spännande som finns.
Men varför? De allra flesta i Sverige bor ju i staden där katter, marsvin och en och annan skata står för den fauna man vanligtvis träffar på. 

Frågan är, varför?

Är djur lättare att ta till sig för att de är lite, lite gulligare än människor? Är det för att förmänskligade djur är neutrala? En kan gestalta ett berättelse utan att till exempel klass eller kön behöver ges någon roll. 

Jag gillar som sagt djur, jag gillar de vanliga djuren och de förmänskligade. Jag har inte riktigt svaret, men det är spännande att fråga sig. 

En annan sak som är för spännande är hur många av de djurarter som min son lär sig om genom litteraturen som kommer att finnas när han börjar, säg, högstadiet.

En kulinarisk vecka

har det varit, minsann. 
Om jag var din hemmafru damp ner hos min lokala Adlibrisbeställningsmottagare (skriv det i Alfapet, vettja) och bannemig, vad bra köp det är. Lotta är rolig, bilderna är fina och maten jättegod. 

Gjorde Öppen lasagne med spenat och mandelpesto till maken och min mamma igår och man smalt ner på stolen i en pöl. Peston består till exempel av rostade mandlar, smör, citronzest och honung.

Och i torsdags var jag hos en god vän på brödskola. Detta resulterade i fyra fina bröd (två fransbröd av dinkel och två surdegsbröd på råg och dinkel) och en större grundläggande brödbakningskunskap. Toppen när man fått tillökning och önskar bjuda honom på annat än indrustibakt jox med trehundra konstiga tillsatser.

Som ni förstår är mamma på besök. Det är riktigt härligt. Och tradigt att vi inte bor i Skåne så att vi kan dela med oss mer av sonen. Men det kommer väl vad det lider.

Tidlös tårta

En av de mumsigaste karaktärerna i (jag vågar nästan säga det, jag säger det!) hela litteraturen är lillasyster kanin i Lillasyster Kanin eller berättelsen om den Feta Näktergalen av Ulf Nilsson. Hon är så rund så god, glad och bestämd. Hennes självklara sätt står i fin kontrast till hennes äldre bror som blivit så pass stor att han fått ansvar för något så värdefullt som sin syster. Och vi vet alla att ansvar är kämpigt. Underbart men också läskigt. Jag känner igen mig i dem både men framför allt tackar jag himlen för att jag just nu får umgås med en liten Fet Näktergal så mycket. Säkert hundra gånger idag har min son avfyrat det två(snart tre-)tandade leendet mot mig! Jag kan känna mig som Storebror ibland när det är svårt att få lillkaninen att somna och undra hur sjutton man gör egentligen. 
Gick det fram att
A) jag gillar boken?
B) det är bananas att barnlitteratur har lägre status än "vuxenlitteratur"?

Tror det.
Kram!

Äntligen..

..så har jag och maken beställt en kamera. Som kommer eh, denna veckan, nästa kanske? Vi fick inget svar men hoppas att vi blir med kamera på denna sida sonens ettårsdag. I våras lånade vi mina föräldrars kamera och fram tills mitten av sommaren fick min mobilkamera duga. Sedan försökte jag en regnig sommardag i Skåne prata i telefon med luren klämd mellan axel och öra eftersom att famnen var fylld av son. Det gick inte alls. Telefonen åkte i marken och kameralinsen hängde på en ensam limsträng. Så det blir festligt att kunna dokumentera honom igen, samt att kunna göra en lite finare header till den här bloggen.
Förresten så är det tandsprickning i vårt hem. Inget skoj, för någon.

Ludde och Uffe

I den här bibeln med illustrationer av Ulf Löfgren som Finn fick i dopgåva av oss ser man Jesus med grönavågenskägg (och Gustav Vasa-page, hehe)

När jag sorterade barnkläder vi fått från min kusin för några dagar sedan hittade jag en påse med böcker för de minsta. Ett guldkorn är Ludde och alla djuren av Ulf Löfgren. Luddeböckerna minns jag sedan jag var liten.  För att förenkla så känner man igen illustrationerna på att alla känns väldigt inne på 70-talsmode. Ludde och hans kompisar har till exempel ett slags utsvängda snickarbyxor som är himla fina! Det finns även Luddeböcker och böcker om pojken Albin som är lite längre, för de något äldre barnen. Ulf Löfgren skriver roligt och illustrationerna gör världen till sin egen. Den fristående Det underbara trädet såg jag har nyss blivit utgiven på nytt (kanske med anledning av att han gick bort förra året?). Den handlar om en pojke som sår ett frö, snabbt växer fröet till ett gigantiskt träd varifrån en vacker hiss kommer ner till marken. Han åker med den upp och upptäcker ett hus till sig själv bland grenarna. Jag minns att jag berördes djupt av den för att det hade varit så fantastiskt att uppleva själv. Vem vill inte bo i ett träd, liksom?

Min dröm!

Läkarchock

Idag är jag varken frisk eller sjuk (spänningshuvudvärk, illamående, migrän kanske?). Det halvbästa av två världar. 

Men Findus har haft en glad dag som vanligt, även om sovandet blev lite förskjutet. Han hade 6-månaderskoll på BVC och allt så prima ut. Läkaren skrämde dock vettet ur honom. Stor och bullrig hoppade han fram bakom dörren (det upplevdes så för en som är 72 cm lång) och Finn brast i gråt. Just det, han är hes också och snorig men i övrigt pigg. Hesheten låter dock underlig på en bebis, jag förknippar det mer med bakfulla studenter. (Inga namn nämda).
Återigen inga böcker lästa men väl lite sånger sjungna med rörelser. En kulen natt och I ett hus vid skogens slut. Finn älskar det! Jag känner mig till och med lite tråkig när jag sjunger sånger som inte har rörelser. Därför hittade jag härom dagen på rörelser till Nyss så träffa jag en krokodil. 

Kommer jag på finurliga rörelser till någon annan rörelselös sång så lovar jag berätta om dem. 
Hoppas att du har en fin kväll. Nu börjar den här lilla familjen helg. Väldigt, väldigt skönt!

Ingen överraskning

Jag har gjort det igen. 
Snuvat mig själv på en present. 

Så här var det.
Jag har den senaste tiden intresserat mig för matskribenten Lotta Lundgren (vi gjorde till exempel härom helgen hennes fantastiska vårrullar med honungsmelon, jordnötter salladslök och andra otippade grejer i - himmelska). Därför köpte jag hem hennes kokbok genom Adlibris i morse och berättade det för maken. 

Han svarade buttrare än vanligt.
Tydligen för att han hade tänkt köpa den till mig.
Jag kan väl inte hjälpa att han är lite långsam alternativ att jag hastar till det? Synd på den presenten, han hade ju verkligen prickat rätt. 

Jag nämnde att det har hänt tidigare. Det skulle kunna vara så att jag sade till Magnus i advent för några år sedan att jag önskade mig två filmer i julklapp och sedan bara några dagar innan jul köpte dem helt själv. Besvikelsen delade vi båda. 

Jag är i alla fall peppad på att laga grejer ur kokboken, vårrullarna var ju extraordinära.

Sonen sover förresten, men efter lunchen tänkte jag läsa lite mer för honom. Mer om det en annan gång.

Över och ut!

Tyska näsor

I ärlighetens namn bör det sägas att Finns intresse främst är riktat mot den fysiska uppenbarelsen av litteraturen snarare än den andliga upplevelsen av innehållet. Men visst, han tittar och lyssnar lite, lite innan behovet att få undersöka hur boken egentligen är att tugga på tar överhanden. 

Favoriten just nu är sålunda boken Quitsche Nasen Leute av Anne Mußenbrock. Den handlar om ett gäng gubbar som heter saker som Fritz Funke och Heini Heiter och alla har de druckit för mycket vin. Vad kan annars förklara den stora röda näsa de har gemensamt? Så svullen att den sticker fram ut boken!? Det är synnerligen oroväckande med tanke på vad männen jobbar med! Fritz är ju brandman med liv i sin händer, Siggi är roderfull och clownen jobbar med barn.
Aja, Finn är inte särskilt bra på tyska och tuggar i sig den ändå. Särskilt näsan. Och kanterna.

Proudly presenting...

Finn!

Ålder: 6 månader
Sådan är Finn just nu: rätt barnslig (höhö).
Personlig egenskap: social, bestämd, gladlynt.
Finn är skicklig på: att grabba tag i Momos hår när hon pussar honom på magen. Han skulle kunna kissa henne rätt i ansiktet och hon skulle icke hinna undan.
Finn äter: på allt. Senast idag lade han sig raklång över köksbordet och försökte suga i sig det.
Gillar: Folk i allmänhet, katternas tassar i synnerhet (kanske det skitigaste i hela lägenheten och världen förutom kattlådan).
Det senaste Finn lärt sig: smälla ner händerna i vattnet och plaska, utövas också flitigt på torra land.

Momo!

Ålder: 26½ år
Sådan är Momo just nu: i skrivande stund hungrig, annrs till exempel gift, föräldrarledig och duktig på att sjunga.
Personlig egenskap: uppmärksamhetssökande, charmig, otålig, rätt barnslig.
Momo äter: gärna inom en kvart.
Det senaste Momo lärt sig: att lägga upp dramaturgin för en roman. Men än kan hon det bara i teorin. Det har bland annat den eminenta författaren Lisa Bjärbo. lärt henne på en skitbra skrivkurs.