Into the water

Jag är en av dem som njöt av att läsa Paula Hawkins debut The Girl on the Train. Därför har jag sett fram emot den här thrillern.

Genom det lilla engelska samhället Beckford, rinner en flod med en mörk historia. Vid en flodkrök som kallas The Drowning Pool sluttar en klippa rakt ner i vattnet.  När berättelsen tar sin början har den självständiga och egensinniga Nel Abbot precis hittats död där. Några månader tidigare avslutade tonåringen Katie också sitt liv på samma plats. Två kvinnor har slutat sina dagar på precis samma ställe. Det var ingen tvekan om att skötsamma Katie begick självmord, även om varken familjen eller resten av samhället förstår varför. Men Nel har de flesta motstridiga känslor om. Hon skrev på en bok om The Drowning Pool och de kvinnor som genom historien slutat sina dagar där. Vissa är till och med lättade över att hon gått bort. Men var det verkligen ett självmord?

Romanen har många berättare. Två poliser, Nels syster och hennes dotter, två medlemmar ur Katies familj och några till. Det går enkelt att hänga med i historien och göra sig en bild av vem Nel var och även Katie. Mina favoritbitar är utdragen ur boken som Nel skrev på. Men som thriller är den inte lika bra som hennes tidigare. Det är som att hon målar med en för bred pensel, eller något. Den är läsvärd men övertydlig. Trots sina tvistar. Så det var väl trevlig läsning men inget (positivt) slag i magen som vissa spänningsromaner kan vara.

Caraval

Min kollega pratade om Caraval och jag blev otroligt sugen på att läsa den. Hon berättade något sådant här:

Det var en gång två vackra systrar som bodde på en ö. Deras far var en grym man som hade hela samhället i sin hand. Att fly var i princip omöjligt. Storasystern Scarlett skrev varje år ett brev till Legend. Om hon kunde bli bjuden till Caraval, så skulle de vara fria - i alla fall under några dagar. Varje år utspelar sig Caraval under några dagar. Det är en lek, ett skådespel, där storslagen kärlek och dramatik får flöda fritt. En plats där allt är magiskt och ingenting som det ser ut att vara. Men allteftersom åren går och drömmen om Caraval aldrig blir sann slutar Scarlett att skicka sina brev. Hennes far har utsett en trolovad, och hoppet växer att om hon gifter sig med den här okända adelsmannen, så kan hon och lillasystern Tella ändå räddas iväg. Han kan ju inte vara värre än deras far, eller?
Men våghalsiga Tella nöjer sig inte med faderns planer och sveper med sig Scarlett till Caraval. Men redan på vägen dit separeras de och Scarlett får reda på att det enda sättet att ta sig därifrån är genom att kasta sig in i skådespelet. Egentligen vill hon bara skydda sin syster. Eller är det bara en dålig ursäkt för att inte helhjärtat erkänna att hon skulle vilja vara med om något själv. Bli berörd och beröras.

Caraval är en väldigt rolig plats att besöka. Tänk dig en blandning mellan karnevalskostymer i 1600-talets Venedig och allt som Helen Bonham Carter har på sig i Tim Burtons filmer. Det blir en hel del ung kvinna pressar sig mot en ung man med väldigt spelande muskler. Det går som en våg av åtrå genom henne och det är som att hon nästan vill kyssa honom...? MEN, hon är ju TROLOVAD MED NÅGON HON ALDRIG TRÄFFAT!!! Så det går ju inte. (Jag ba': hångla någon gång för helvete!) Det var rolig läsning, jag ville veta vad som skulle hända och läste intensivt. En hel del idéer var väldigt spännande och finurliga. Men inte alla. Om det är Legend, skådespelens och minfuckens mästare så måste ju gåtorna funka, eller hur? Därav är det för mig en underhållande bok, men mer en Twilight än Himlen börjar här. Eller det är ju inte den här typen av bok. Tar tacksamt emot tips på helt lyckade böcker i den här genren! Min elev har sagt att Heartless av Marissa Meyer är bra. Får väl testa den.

Twilight är ju en härligt underhållande berättelse, om ej perfekt utförd. Och Caraval likaså. Den kommer, tror jag, älskas av lika många. (Och jag vill faktiskt läsa fortsättningen, och hoppas att debutanten Garber har skärpt till sig tills dess.)

A skinful of shadows

"This is the story of a bear-hearted girl . . ."
Vem kan motstå sådana rader? Inte jag i alla fall. 

När Makepeace plågats av mardrömmar under en tid berättar hennes mamma att de nattliga besöken inte är ofarliga. När en människa eller djur dör, så lämnar själen kroppen. Själarna vill inte upplösas i intet utan söker efter någon att bebo. Och just Makepeace verkar ha förmågan att husera själar. Hon och hennes mamma bor på nåder hos en moster i en del av London. Det är 1600-tal och hela England står på gränsen till inbördeskrig. Makepeace vet inte vem som är hennes pappa. Eller varför hon aldrig fått träffa hans familj.  Mamman vill skydda sin dotter från allt ont, inklusive samhället som inte skulle se med blida ögon på ett barn med övernaturliga förmågor. 

För att härda och skydda sin dotter låter hon  Makepeace övernatta på en plats där de vilsna själarna är många. Det skulle hon inte ha gjort.

Jag formligen slukade A skinful of shadows. Det är en perfekt blandning av underbart spännande fantasy-odé och ungdomsroman. Makepeace är en otroligt välskriven karaktär som försöker överleva och i någon form hitta vänskap och värme i ett liv som utsätter henne för en brokig mängd bedrövelse och livsfaror.

Och så är det ju detta att Hardinge låter sina huvudpersoner leva i en annan tid än vår. Det blir aldrig tråkigt, bara ännu mer mysigt och underbart!

Jag vill inte skriva ihjäl boken med för mycket analys. Lääääääs istället! 

Den är för övrigt SÅ OTROLIGT FILMISK!

Ordbrodösen

"Don't judge a book by it's cover" stämmer väldigt bra in på den här spännande och originella berättelsen. Den har dammat på hyllorna i mitt skolbibliotek med sin diskreta sepiafärgade framsida och krångliga titel. I en gammal släkt får kvinnor när de når myndig ålder förmågan att styra en människas vilja med sina skrivna ord.
När Alba fyller arton ska hon föra vidare kraften och släkthemligheten, men något är fel. Av någon anledning vaknat inte hennes kraft att brodera med ord. Albas släktingar skickar henne till Stockholm där hon får träffa medelålders Lo, hon som inte heller lyckades få en ordbrodös fantastiska förmågor. Men när Alba lämnar sin lilla släkt från den lilla bruksorten får hon reda på att de största och värsta hemligheterna väntar på henne.

Jag tycker att Ordbrodösen är riktigt trevlig. Anna Arvidsson har kommit på en häftig idé och skapat en huvudperson som går igenom en omvandlande resa. Hon har trött att världen fungerar helt annorlunda. Hon löser gåtor med vänner och blir förälskad.  Är den förunderligt bra? Njäe, men den är underhållande och välskriven!
Jag brukar inte hänga upp mig på omslagen. Men jag tror att Ordbrodösen inte når de unga som skulle tycka om den. Titeln är för krånglig och med rött bläck skulle omslaget kunna synas mer. Det passar trots allt ungdomar minst lika bra som vuxna. 

Stick i händerna på en ungdom eller läs själv!