Solid parenting

Min nyvakna tvååring kastar runt med riskexet han precis fått av sin far. Det rullar piggt över bordet. Fadern och jag fnissar för att det ser roligt ut. Finn kisar mot oss och säger nöjt :
-Loligt! (Roligt)

Finn kastar kexet på golvet två gånger till.

Två andra som fått pris för sitt föräldraskap.

Han pappa tar det ifrån honom och säger att han inte får kasta med kexet. Han ger det till sin kloka hustru, moi.

Jag kastar med kexet.

Nu ska det till mitt försvar sägas att jag trixade lite coolt med kexet. Jag flippade upp det på handflatan. 
Totalt imponerade i publiken: 2 (jag och tvååring)

Alla vägar leder dit

Håkan?

Jag multitaskar förstår ni och skriver en jobbansökan samtidigt som jag tittar på Hela huset med Veronica Maggio och Håkan Hellström. Håkan, lik Benedict Cumberbatch som Sherlock. Det där håret, alltså. Pirrar liksom i magen och gör mig svag i knäna. Till exempel då Veronica tittar mot Håkan i musikvideon. Öj, öj, öj.
I nästa stund Googlar följande: "Vad heter Håkan Hellströms barn?"

Det här namnletandet, det lämnar mig icke. Det finns massor av vackra namn, men hur vet en vilket som är rätt när en inte vet på direkten?

Snälla, skriv era finaste. Gärna ovanliga.

Sherlock?

...och så föddes ett litet barn

Var var det jag lämnade er?
Jo, på den där medicinbollen med lustgasen i högsta hugg.
Under min första förlossning tyckte jag inte att lustgasen hjälpte något särskilt. Men den här gången funkade den bra. Kanske för att jag nu var med om att värkarna succesivt stegrades. Med Finn kom de rätt så pang, bom med en hög smärtnivå direkt. Eller så var jag bara piggare den här gången och kunde hantera det bättre. Oavsett så är jag oändligt tacksam för att få föda barn i ett land där förlossningsvården är gratis och bra. I många delar av världen har en ingen särskild smärtlindring och ändra fram till för några årtionden fanns det inte smärtlindring för någon. Svårt att fatta att miljarder kvinnor behövt göra det. 
Jag var också lite bättre på att börja andas lustgasen i tid, innan värken fått fart - precis då det känns att den är på väg att komma. 
Den här gången var problemet att jag knappt släppte gasen. Dels för att värkarna kom tätare och tätare (mot slutet med bara 20-30 sekunder mellanrum) och dels för att jag var hög och sålunda också inkapabel att fatta att värken klingat av och att luft var en passande grej att övergå till. Magnus sade typ varje gång:
-Och så andas luft nu. Släpp gasen när värken är borta.
Jag fick inga hallucinationer som vissa får förutom att jag hörde Magnus prata extremt sluddrigt, som om han var riktigt berusad. Tyckte det var skitstörigt att han talade sådär segt och sluddrigt. Eh, efteråt insåg jag att det rimligtvis var jag som var sluddrig i huvudet och att han nog pratade helt normalt.
Så småningom kravlar jag upp på sängen för att jag är för trött för att hålla mig uppe under värkarna. Kräks en del, troligen för att jag inte pausat med gasen ordentligt. Går på toa för att kissa och fastnar där. Det kändes verkligen som att jag skulle kunna kissa lite mer. Uskan Alison blir lite orolig för att jag ska föda på toa. 
-Känner du tryck neråt?
-Nä, säger jag. (Känner pyttelite tryck neråt.)

Efttersom att jag behövde gå på toa (och Alison bädda rent i den nedkräkta sängen) tog jag ett gäng värkar där. Det var nog bra. 
Det är rätt luddigt nu vad som hände när, men nu hade nog klockan hunnit bli 11:30. BM kollar hur öppen jag är. 5 centimeter, bra att jag tagit mig förbi de tuffa 3-5 cm men lika mycket till kvar!? Jag börjar känna krystvärkar. BM förklarar att det kan vara så när bebisen huvud ska passera spineataggarna. BM satte tidigare en elektrod på bebisen huvud för att ha koll på hjärtljudet och säger glatt. 
-Bebisen har hår på huvudet!
Jag ba´ yeah, yeah. Been there, don minns förlossning blev jag extremt rörd. Nu kände jag´mer: jag vet att mina bebisar är extremt gulliga - men jag vill bara få ut den!

Så, med krystvärkar och bara 5 centimeter öppen ställer jag mig på knä i sängen med överkroppen stödjandes på sänggaveln. Tydligen kan det hjälpa mot krystkänslan. 
I tio minuter står jag så och andas gas. Här står det i journalen att jag har 9-10 på den 10-gradiga smärtskalan. Jag berättar för BM att jag inte fixar det längre, jag vill ha epidural. Det ska jag få säger de. Det har som sagt gått tio minuter. En ny BM kollar igen, NIO CENTIMETER ÖPPEN! Krystreflexerna blir värre. Uskan börjar fixa med något brevid mig, en ny barnmorska, MArie-Lousie, presenterar sig. Allt är väldigt rörigt. Jag frågar om jag skulle få epidural. Nä, det hinner vi inte. Jag frågar om jag verkligen var så öppen eller om jag hittat på det. Det stämde. De lägger mig på sidan och sätter upp ena benet i en stigbygel. Det var en väldigt skön förlossningsställning. Jag är glad att de lade mig så. I förlossningsbrevet hade jag bett om att inte föda i gynstolsställning som förra gången utan något där tyngdlagen kan hjälpa till mer. Att ligga på sidan var bra för att jag var så slut, smärtpåverkad och yr (jag andades inte längre gas) men kunde ändå få bra kraft. 
Både jag och Magnus var vana vid att jag inte fick krysta, jag andades mig ju förbi krystvärkar i två timmar med Finn- det absolut sjukaste och jobbigastesmä jag gjort i mitt liv. Då var jag smärtlindrad av epidural, men själva krystimpulsen sitter någon helt annan stans. Att inte få krysta då är lite som att ha dykt under vatten och komma upp för att dra in luft men inte få andas in när du väl brytit vattenytan. Tortyr.

Jag höll emot några krystreflexer. Jag frågar:
-Får jag verkligen krysta.
Magnus frågar:
-Får hon verkligen krysta?

Jag fick. Och spände mig som en båge, spärrade ut benen rakt och drog bak huvudet. BM bad mig dra benen upp mot mig och ta hakan mor bröstet. Jag fick mycket bättre kraft. Jag minns att jag kände huvudet komma längre ner, dra sig upp lite igen, komma ner. Det spänner, svider och gör väldigt, väldigt ont. 
Citat:
-DET GÖR SÅ ONT!
Men det är skönt att få göra något, att ha värkar som varar en stund och har värkningskraft, att få varma handdukar mot mellangården, att hux flux fick jag krysta. Jag känner huvudet komma längre ner, jag tryckte på så mycket jag kunde. Inget händer, inget händer men plötsligt så flyger barnet ut! Den känslan är helt oöverträffad i mitt liv. När smärtan bara lättar och försvinner direkt. När ett barn kommer ut! 

Han viftade, tjoade och fanns! Full pott på apgartesten. Upp på mitt bröst, massor av kladd (hans eget bajs) i håret, doften av nyfött barn och nyförlöst kvinnoperson: hav och blod. En pojke, med mycket brunt hår, precis som sin storebror, men med ett ansikte jag aldrig sätt förut. Under några timmar var det oerhört underligt att se hans ansikte, att förstå att en bebis som inte var Finn, både lik och olik, var vår.

En pojke, en stor liten pojke på 4300 g och 53 centimeter. Och vi som bara: men den här bebisen, den är i alla fall liten. Nope.

Vi hade förberett oss på att få ett barn någon gång på morgonen, förmiddagen. Jag var rädd för en marathonförlossning. Fyra timmars aktivt värkarbete. Tacksamheten jag känner över det är enorm. 

Annan fakta:
BM satte 1,5 stygn utan bedövning. Det finns inga halva stygn, va? 
Det är omöjligt att sova på förlossningbritsarna.
Det är fullt möjligt för Magnus att sova supergott på den nedfällbara anhörigsängen.
Jag kan ha kört bort honom från den sängen för att försöka ligga bekvämt i anhörigsängen men inte lyckats somna pga hög på endorfiner.
En dusch för mamman var välkommen efter någon timme. Jag ville duscha direkt, men fick inte resa på mig förrän förlossningsmackorna var inmundigade. 
Bebisen fick bada bort bajsinpackningen i håret. Han tyckte det var väldigt mysigt.
BB i Lund har väldigt god mat.
BB i Danderyd har vidrig Sodexomat.
BB i Lund har sunkiga små rum med singelbädd och varken gratid blöjor eller förlossningabindor.
BB i Danderyd har mysiga dubbelsängar.
Lund - Danderyd 1-1.

Var snäll mot de nyförlösta - hur hon än fött. Hon har ont överallt, svettas kopiöst (vätska som kroppen samlat på sig ska bort), humörsvängningar av bergochdalbanamått, en bebis som vill amma konstant dygn 2-3 och sålunda väldigt ömma bröstvårtor och så är det så in i helv*** jobbigt att bajsa. Det finns inget vackert sätt att säga det på. 

Jobbigt att inte kunna ta det så lugnt som vi skulle vilja för att vi nu redan har ett barn som behöver oss. Men skönt att kunna min nyförlösta kropp. Skönt att veta hur jag ska få bebisen att få tag på bröstet, veta hur jag kan liggamma och så spara energi, fuska och låta bebisen sova bredvid mig i sängen, veta att mjöljstockning går över med vila och värme och att man inte ska försöka mjölka ur det hårda i bröstet - det tar kroppen hand om. Det går inte att få ut.

Och så är vår yngste son hitills en otroligt lätt bebis. Finn sov två timmar i sträck, jag satt upp och ammade honom det två första månaderna. Jag ammade cirka en timme i taget för att jag inte förstod att han blivit mätt efter en kvart och bara snuttade i sömnen. 
Lillebror sover 3-4 timmar i sträck, både dag och natt.

Nu är bara frågan,
vad ska han heta?

PS. Jag vill så väldigt gärna lägga ut en bild på bebisen och hans storebror när bebisen har fått ett namn. Min man vill inte lägga ut någon bild på internet, för att barnen inte kan välja själva. En "födelseannons" tycker jag är okej. Om han ändrar sig gör jag det. Ni som vill se nytillskottet: mejla momomyrgren@hotmail.com så skickar jag ut en bra bild i början av nästa vecka när vi är hemma hos den bra kameran som vi har åkt ifrån för tillfället.

Grönsaksöron och sjömansvisor - min förlossningberättelse del I

När det kommer till förlossningar kan en ha olika uppfattningar om vilken sorts musik som ger avslappninge eller moraliskt stöd. För en del är det valsång. För andra är det beats som får bebisen att skruva sig ner i födelsekanalen med hjälp av mammans höftskakningar.

Men när du, kära läsare, läser om min andra förlossning vill jag att du har lyssnat på den här klämmiga biten: The Dead Horse - en så kallad "shantie" från spelet Assassin's Creed: Black Flag.
Min livspartener och make Magnus sjöng på den under förmiddagen när vi just fått vårt förlossningsrum.
Den var med mig under hela förlossningen, natten efter och följande dag.. A poor old man!.. osv! 
"Tack" älskling.

OBS! Inte vår bebis! (Vi skulle aldrig låta hen tatuera in en båt. Inte tillräckligt unikt ju.) 

Nå, hur gick det till när mitt andra barn kom till världen utanför min trivsamma mage? Han var inte jättepeppad på att komma ut eftersom att när vecka 42+1 grydde, 15 dagar efter beräknat förlossningsdatum låg han kvar och min kropp tänkte inte starta igång några värkar spontant. Jag hade blivit instruerad att ringa förlossningen i Lund vid 7.30 för att få en tid för igångsättning. Klockan 9 infann vi oss på KK i Lund och fick rum nummer 9. Jag blev informerad av BM (barnmorskan) Irene att i och med att det var igångsättning räknas det som en riskförlossning. Kroppen har ju själv inte startat den utan medicinskt sätter en kroppen i förlossningstillstånd. Därför satte hon en venflon i armen, så att de smidigt skulle kunna ge dropp eller mediciner om så behövdes. Vid det här tillfället drog jag på mig mina smidigaste tights(bildligt talat) och berättade högljutt om hur dålig jag tyckte att sköterskan på MVC var som inte hade lyckats få tag på blod första gången hon stack mig i armvecket några veckor tidigare. Detta medan den superrara moskan i samma sekund misslycks med att få nålen rätt på min arm. Rysligt pinsamt. Egentligen var jag sur på MVC-sköterskan för at hon samtidigt som hon stack fel frågade mig om vår flytt till Skåne och generöst delade med sig av informationen att det är otroligt svårt att få boende i Lund. Proffigt jobbat sköterska som just är i färd med att sticka en nyss till föräldrarna hemflyttad höggravid blivande tvåbarnsmor som sagt upp sig. Detta talade jag också om för Irene, men fasen alltså. Hon förtjänade inte alls mitt dålig! Förlåt!

Sedan fick jag en fjärdedels Cytotec-tablett. Klockan var 10:20.
Typ inget hände.
Jag fick lite mackor och nyponsoppa också gick vi till Pressbyrån och köpte tidningar. De kommande timmarna var väldigt långsamma. Vi läste, Magnus gick och åt lunch och väntade på att värkar skulle komma igång. Försökte vila. Magnus lyckades bäst och somnade gått på extrasängen. Avundsjuk. Nästa tablett fick jag 14:20 och den sista vid 18:30. När BM kollade mig då hade exakt 0 (noll) hänt med livmodertappen. Jag hade fortfarande 3 cm tapp (1,5 längre än vad BM på MVC hade sagt) och 1,5 cm öppen. Vid det här laget hade jag fått en slags mensverksliknande känsla, nu kom den i rgelbundna värkar som kändes. Magnus fick massera korsryggen och vid kanske 20 fick jag en värmekudde som var till stor hjälp. Magnus pressade den mot korsryggen under värkarna. Han blev väldigt trött i armarna och kom på den geniala idén att pressa med benen istället. Vid ett tillfälle låg jag och andades genom mina värkar medan Magnus satt, med sina fötter pressade mot min rygg, i en fåtölj bredvid, åt en baguette och läste bok. 
Tiden från 18.30 till 21.20 var på sätt och vis den allra jobbigaste, även om jag fick mer ont senare. När BM, vid 18:30,  berättade att inget alls hänt av molvärken jag känt under eftermiddag och tidig kväll blev jag rätt knäckt. Hon sade bestämt lite senare att jag inte alls var i aktivt förlossningsskede. Detta höll vi fast vid. I förlossningsböcker får en lära sig att tänka att varje värk för en närmare barnet. Jag psykade mig själv med att under varje värk tänka att den här värken gör ont, men inte ett skit händer. Jag var rädd och arg. Rädd för att ha en sådan här latensfas där livmodertapp utplånas och livmoderhalsen öppnar sig de första centimetrarna). Arg för att så många omkring mig haft relativt korta förlossningar. Jag kände att jag inte klarade en lång igen. 
Men så tittade dagens tredje barnmorska Paulina till mig. Livmodertappen var nu borta och jag öppen 3 centimeter. Hon sa: "Cervix är utplånad." Jag sade: Cervix är utplånad och öppen 3 centimeter! Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerades!" Karl-Bertil Johnssonreferensen flög över huvudet på henne, men det är kanske inte så konstigt. Karl-Bertils far felciterades ju å det grövsta.

En halvtimme senare gick vattnet av sig själv. Jag var så himla lättad. Kroppen hade tagit över förlossningsarbetet och jag behövde ingen mera medicin eller dropp. När vattnet går blir ofta värkar starkare för att barnet inte längre bärs upp av fostervatten och därför trycker mot livmoderhalsen. Detta utsöndrar värkstimulerande hormon.
Nu började värkarna bli jobbiga. BM ville kolla hur bebisen mådde och då är det nödvändigt att ligga på rygg så att ctg-apparaten kan mäta hjärtljud. Det var förjäkligt att ta värkarna liggandes på rygg. Jag kom dock på att jag kunde lägga värmekudden under svanken - då blev det mer uthärdligt. CTG visade att bebisen fortfarande verkade må bra. 
Nu föreslog BM att jag skulle ta lustgas. Hon sade att att öppna sig från 3 till 5 centimeter var några av de jobbigaste centimetrarna. Att hon sa det gav mig styrka, hon bekräftade ju hur det kändes för mig. Att det var en kämpig bit, i samma stund som det fanns utrymme att tro att de övriga centimetrarna inte skulle vara lika jobbiga.
Jag fick sitta på en pilatesboll bredvid sängen, Magnus satt bakom. Jag ville inte att han skulle klappa korsrygg eller någon annanstans medan jag tog värkarna i lustgasen men jag ville att han skulle massera mina öron. Då kunde jag slappna av bättre. Tidigare hade jag relativt bra kunnat slappna av under värkarna men nu upplevde jag att det inte gick. Gasen hjälpte mig att koppla bort smärtan och öronmassagen slappnade av mig ännu mer. 

Totally worth it!

Jag: "Magnus, massera mina öron."
Magnus börjar massera mina öron.
Jag: "Hårdare!"
Han tar i lite mer.
Jag:" Ännu mer!"
Magnus: "Vill du få broccoliöron?
Jag: "Det heter BLOMKÅLSÖRON!" 

När värken klingar av har jag väldigt roligt åt det framtida scenariot där jag visar upp min älskade bebis stolt samt ett par röda brottaröron där brosket för alltid är skadat. När någon upptäcker öronen säger jag nöjt: "Det var värt det!"
En av Magnus finaste gärningar under dagen, kvällen och natten var alla de gånger han fick mig att skratta. Helt ovärderligt. 

Fortsättning följer...

Att vila utan dåligt samvete

Tänkte ge er den rafflande berättelsen om hur jag blev igångsatt och en färsk person kom till världen. Planen var att skriva färdigt den ikväll. Istället knatar jag ner dessa ord från sängen på min högt hatade SONY Experia Android-mobil. 

Jag trodde att jsg var piggare än jag faktiskt är och svassade runt på biblioteket istället för att åka direkt hem efter förmiddagens sjukhusbesök. 

Jag åkte på mjölkstockning. 

Hej vila, värme och vatten. Heal me.

På återläsande.

Kram.

Stort barn

Vi sitter i dubbelsängen, jag håller på att natta Finn men mitt i alltihop har bebisen börjat tjoa efter amning från nedervåningen. Jag ber min man komma upp med honom. Bebisen får bröstet, pappa lägger sig brevid Finn.
Finn ligger brevid mig, ser mig djupt i ögonen och pekar på sig själv, säger:
-Finn, sto barn.
Pekar på mig.
-Mamma, vuxen.
Pekar på pappa.
-Pappa, vuxen.
Pekar på sin lillebror.
-Bädi. (Bebis).

Jag och Finns pappa håller knappt tårarna tillbaka.

Vem jag är i X-men

Tja, hörninini. Det blir till att födas i april tycker min bebis. Den har också lagom med fostervatten, en utmärkt hjärtrytm och en misstänkt stor kroppshydda.

Ingen på Specialistmödravården var intresserad av att sätta igång mig i förtid. Jag kan tydligen föda stora barn ehuru Finn kom ut i världen utan komplikationer för mig, vägandes närmare 4,5 kilos och jag en tjugosexårig föstagångsföderska. 

Om jag var en X-menmutant skulle jag kunna heta Elastique.

Så jag ska alltså trava till öppna förskolan i morgon med den stora magen kvar.

*sätter mig och skriver "fråga mig inte om magen"-skylt*

På fredag blir jag igångsatt om inget hänt innan dess. Men det borde det ju göra. Det känns bara för konstigt att kroppen inte skulle komma på att starta förlossningen själv när den gjorde det vid det här laget förra gången. Vi säger så.