Flora Banks förlorade minne

Jag tror att det blev populärt i och med John Greens Förr eller senare exploderar jag, ungdomsbokstemat att ha en huvudperson med en unik medicinsk diagnos. 

Bild hämtad från Alfabeta

Hela existensen sätts på sin spets för ungdomen som lever med en allvarlig sjukdom. Detta gäller i en mängd läsvärda ungdomsromaner som kommit de senaste åren. Läsvärda exempel är den snabblästa och underhållande Ingenting & allting (Everything, everything) av Nicola Yoon och Som stjärnor i natten (All the bright places) av Jennifer Niven. 

Flora lever också ett liv som ingen annan. Sedan en sjukdom vid tioårsåldern kan hon inte forma några nya bestående minnen. För att komma ihåg vad hon håller på med använder hon sig av kom-ihåg-lappar och skriver på sina armar. Trots att Flora är sjutton år, lever hon med sina föräldrar som om hon fortfarande tio år, med teddybjörnar på rummet och föräldrar som hela tiden vill ha koll på var hon befinner sig. Floras har trots sitt funktionshinder ett stark driv att göra saker. Och när boken börjar gör hon något verkligt ödesdigert. Hon och hennes bästa väns expojkvän går lämnar hans avskedsfest och kysser varandra nere vid stranden. Men det minnet bleknar inte som alla andra minnen gjort efter några timmar de senaste åren. Att hon kysste Drake vid stranden, stannar kvar som en ö i det annars tomma minneshavet. Flora klamrar sig fast vid det här minnet och nästan på direkten har hon blivit mycket förälskad i honom. Hennes äldre bror, som hon inte har så bra i familjen åker hennes föräldrar iväg och lämnar henne med vännen Paige. Men Paige vill, efter Flora kysste hennes ex inte alls prata med henne. Trots att hon lovat Floras föräldrar att ta hans om sin glömska vän medan de är borta. Plötsligt har Flora möjlighet att leva självständigt, som en vanlig sjuttonåring. Och kärleken till Drake gör det svårt att sova. Han har lämnat England och åkt till Longyearbyen på Svalbard för att studera och njuta av norrskenet. Med hjälp av ett komplicerat system av lappar och handanteckningar tar hon sig ända till staden mitt i vildmarken för att återförenas med sitt livs kärlek.

Jag var en aning orolig för att den här romanen skulle upprepa sig å det grövsta. Jag menar, protagonisten glömmer ju nästan allt utom att hon är superkär i en lång mörk främling efter några timmar. Men jag tycker att det funkar! Jag gillar mycket hur läsaren är inuti Flora och själv får uppleva henne. Sakta men säkert förändras hon, exempelvis på grund av att hon slutar ta sina mediciner. Och litterärt är det snyggt gjort. Jag köper kanske inte riktigt hela grejen, vissa saker är för sensationella. Men det är spännande hela tiden och jag tycker att Flora har fått liv på sidorna!