Jag fyller 30 i höst och önskar mig grejer

En vit dekorationssvan

En svart dekorationssvan

En svan att sätta på väggen

När en kvinna fyller trettio så behöver ju vänner och familj uppvakta med tovade svanar. Det vet vi ju sen gammalt.

Posters från The Quiet Revolution, till exempel den här:

Svalörhängen från andsmile

Poster Tuinkas från Liekeland 

Tapeten Valparaiso av Anna Backlund 

Tapet nr 95301 Seascape Winter från Abigail Edwards

Tapet nr  95318 Storm Clouds Blue Skye från Abigail Edwards

Budgies black large  från Nadja Wedin design

Klocka från etsy

Go undercover - heavenly Honecomb pläd rosa 

Long Whale Necklace från shlomitofir

Vilka fina halsband som helst från Etsy eller posters

Mörkvrål från ett källarhål

Ni vet när man blir riktigt arg på sig själv? Det händer exempelvis när du köpt teaterbiljetter för en sju, åttahundra kronor och lämnar av ett litet barn hos sin kusin, dröjer dig kvar, missbedömer hur lång tid det ska ta att ta sig till Brunnsgatan 4 och sedan är fem, tio minuter sen och inte blir insläppt på David Wibergs föreställning Svart Tulpan om Linnéa. Det är då man går på en smal gata vid Stureplan och mörkvrålar med gravidmage, sparkar på grejer och är så arg på sig själv. 

Ungefär den känslan kommer då och då för Linnéa i Dagboksanteckningar från ett källarhål. För när man är sexton år och försöker klura ut vem man är och vill vara är den inre världen ingen lugn filbunke.  
Linnéa känner väldigt mycket, något som de runt omkring henne kanske inte får inblick i. Vi som får läsa hennes dagbok får blicka in i en helt egen värld. En plats jag både känner igen från min tonårstid och inte.
Det är lätt att som läsare lägga sitt hela fokus på Linnéas förälskelse/stalkerism till A. Den stormiga relationen hon har till sin bästa vän är egentligen långt mer passionerad och smärtsam. 
Hon är socialt superbegränsad och gränslös, har massa kunskap om människovarande men samtidigt omedveten om vad som pågår i periferin. Det känns fjuttigt att skriva om hur hon är för hon måste upplevas, precis som alla människor. Våra ord för att beskriva oss själva och andra känns som självuppfyllande profetior. Vi existerar någonstans mellan det kommunicerade, i isoleringen i våra huvuden och i drömmarna om hur vi skulle vilja vara.

En sak höll jag på att glömma. Boken är rolig, Linnéa är rolig. 
I ungdomsbokspodcasten Allt vi säger är sant av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, i avsnitt 18 som heter "Syskon" gör de henne ännu mer rättvisa.

Med tiden i kläm

Jag är väldigt glad för vårt samhälle, för föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning för förskolan med dess pedagoger och roliga miljö. Men just nu kläms hjärtat åt. Jag har värk i själen för att min lille son inte skolades in i den takt han behövde. Tre dagar fick han med mig där, tre veckor hade behövts. Då hade han hunnit knyta en närmare kontakt med personalen, förstå konceptet att han ska stanna på föris och att jag och hans pappa ska gå.
Det är såklart en ekonomisk fråga. Vi skulle inte gå runt den månaden om jag tog ut lägstanivåpenningen (cirka 200 kr om dagen före skatt). Min frustration ligger också i att jag inte kan hämta dem vid 14:30 utan måste resa en timme från Lomma till Dalby. Jag är så lättad över hur vi fått bostad och jag fast tjänst i Skåne, just som jag bad om och önskade.  Men för lille Ask är 7,5 - 8 timmar lite långt.

Och ja, visst, han har roligt på.förskolan, han vänjer sig. Men det kändes inte vettigt att inte ge honom en chans att växa in i det. Hans storebror skuttade som 1,5:åring in på föris efter tre dagar och jag tror vi hade tre lämningar när han blev ledsen på åtta månader men alla barn är olika.