Ljudet av något trasigt som blir helt

Hon är en mamma, en fru, en ibland ogenerös människa, en ibland oförlåtande människa. Särskilt i relation till honom.

Han är en pappa, en make, en ibland sluten människa, en ibland uppskjutande människa. Särskilt i relation till henne.

Det är sensommarkväll. De har lagt varsitt barn i varsitt rum. Hon sitter högst upp i trappan, snyftar.
Han går till henne.
Hon kramar hans vader säger:
-Jag vill att vi ska bli bästa kompisar igen.
-Det vill jag med, säger han.

The Heat

Rätt normal person + högsommarhetta + ett barn som slänger varenda pinal på golvet + bebis som kräket rakt ner i ens enda BH = 

Momo 2.0

Dramatique

Lördag
Vi ska precis hoppa på bussen till museiäventyr i Helsingborg. Busskortet är inte i min plånbok. Det måste ligga i jeanskjolen som ligger på golvet bredvid barnets säng. Betalar tur och retur till Helsingborg.

Inte den generella känslan i dagarna

Söndag
Försöker återskapa torsdag eftermiddag då jag senast hade kortet. Stoppade jag det i solskyddsfickan i bärselen? Lade jag det i handväskan? I jeanskjolen är det sannerligen inte.

Söndag kväll och måndag morgon
Våg efter våg av ångest sköljer över mig. Jag har redan tappat ett sommarkort. *ljud av riksdaler som försvinner*

Måndag förmiddag klockan 08:42
Hittar kortet i plånboken, i ett lodrätt fack. 

Oh dearie...

Favoritcitat

"Nej tack" - nej tack. Jag satte fram ett glas vatten till Finn två år. Han ba' nej tack, blögg!

"Blögg" - mjölk

"Prackigoja" - papegoja

"'låt" - förlåt(!) Drog sin mor i håret, bad om ursäkt. Wihooo!

"Finn älska Ask lillasyste" Say no more, inte ett öga torrt.

Riktigt, riktigt stoor/god (Exempel vis en stor vinbärssnäcka)

De senaste dagarna har jag för första gången haft hand om båda barnen hela dagarna emedan deras ömme fader jobbar heltid denna och nästa vecka. En fattar vilken YNNEST det har varit att vara två nästan två månader av första tiden med två barn. Inte minst för Finn. Jag har det lite svettigt men de är för himla goa mina barn. Ask är tjock, glad och intresserad av allt omkring sig. Sålänge han får sina hundra liter bröstmjölk om dagen och sedan får sitta med och se vad storebror pysslar samt prassla med ett fönsterkuvert så strösslar han med leenden och joller. För Finn behövs en schysst lekplats, en leksugen vuxen och nektarin så är han glad.

Avhållsamhet

Mitt yngsta barn, två och en halv månad, ska opereras imorgon. Däför ska han också fasta fyra timmar innan den går av stapeln.
Känns lite som att klättra upp för denne lelle kullen:

Och det känns så här:

Good old Bad Luck Brian

Men, käre maken tar största hiten och tar hand om lillebror under större delen av fastan. Jag tar Ask till sjukhuset och sover där med honom. (Han ska opereras för hypospadi, den vanligaste formen av missbildningar hos pojkar. Det är lite nervöst men läkaren sade att de opererar den här typen av åkommor flera gånger om dagen.) 

Till er som blev sugna på att besöka Domedagsberget. Välj inte örntaxi.

Sweat, baby

Då
Maj 2011, blev gravid.
Februari 2012, födde barn och ammade sedan i nio månader.

Himmelriket
December 2012 till juni 2013 hade en normal kroppstempratur med förmåga att känna svalka.

Lite senare
Juni 2013, blev gravid.

För inte så länge sedan
April 2014, födde barn. 

Nu
Ammar. Ser till att tillfredställa TVÅ barns behov samtidigt flera timmar om dagen själv.

Moi.

 

Långhelgstips

Se Please like me på svtflow.se. Lågmält rolig. Fin. En rätt så osympatisk huvudperson men vem fasen är inte osympatisk? Jag är det skitmånga gånger varje dag. Jag är också rar skitmånga gånger om dagen. Så är de allihop i den här australiensiska komediserien i 6 avsnitt.

Huvudpersonen.

Ät primörer, tex sparris.

Läs The Fault in Our Stars av John Green så att ni kan se den på bio senare i sommar. Läs först, se sedan - mitt motto. Catchy, huh?

Ett smakprov.

Ge Suzanne Vega en chans. Mmmm.

Min bästa poet och musiker.

Déjà vu

Kan du städa ditt rum?, säger pappa på morgonen.
En helt vanlig mening i en 11årings liv.
Aningens ovanlig när en är närmare trettio.

Lfestyletips till av hemmet -kombinera mindfulness med rustik stil

Första steget är att flytta in hos någon annan som har fulla garderober.
Nästa steg är att ta dina kläder till det nya hemmet i en flyttkartong.
Avslutningsvis behöver du inte göra något mer. Du låter bara kläderna ligga kvar i kartongen. När känslorna av blä översköljer dig då det blir rörigt varannan sekund för att inte en enda pinal har sin egen plats samt dina föräldrar coachar dig i hur du ska tvätta dina glasögon medan du tvättar dina glasögon då låter du bara bläet skölja över dig. Titta på en skitig strumpa. Se vad fin den är i morgonljuset.

Du tar hen och jag tar hen

Det är väldigt enkelt att det blir så att tvåbarnsföräldrar tar hand ett barn var. Och bara prata om barnen och praktiska prylar som ska fungera. Och bråkar om praktiska prylar. Och om att en inte är orkar se på film ihop på kvällen när den andre är vill det. En älskad men snigeltokig tvååring fyller också dagarna med mer *surprise* sniglar än romance.

Men, så berättar jag att jag skymtat en vacker kista med metallbeslag hos grannen och tänkt att det skulle vara härligt att ha i vårt framtida hem som vi ska ha när vi flyttar hemifrån. Då berättar min partner att han tidigare samma dag tänkt att han skulle vilja skaffa en vacker brudkista till undertecknad. 
Än håller vi.
Case closed.

Räknar välsignelser (och mirakel / flyt)

På påskafton, sista ansökningsdagen, satt jag och klinkade på en jobbansökan till skolbibliotekarie. Med en två veckorsbebis som hela tiden ville amma undrade jag vad jag pysslade med. 
Sedan kallades jag till intervju.
Femveckorsbebisen sov snällt hela intervjun.
Sedan fick jag jobbet!
Till januari kommer jag att jobba två dagar i veckan och till nästa sommar tar Magnus över föräldraledigheten.

Personuppgifterna om arbetsgivare och inkomst på kommunala hyresrättssidor är så himla mycket mindre deppiga nu.

Lättnaden är svår att beskriva.
Tack.

Karriär

Idag har jag varit på jobbintervju. Det kändes bra, De fyra personer som intervjuade mig verkade tycka att jag hade något att komma med.
Tills jag avslutade med att nämna den pyttelilla grejen att jag inte kan börja jobba förrän om ett år.
Way to go, kiddo. Samtliga närvarande personer såg lika glada ut som om jag just hade sparkat ner ett för dem kärt husdjur.

Can't please 'em all.
Hoppas att de uppskattade min ärlighet eller nåt.

Grejer jag är tacksam över:
1. Att Ask sov genom hela intervjun vilket gjorde att jag slapp visa brösten för potentiella arbetsgivare.
2. Att Ask inte kräket över mig eller sig själv. Det verkar bli en tradition för denna bebis.

Inte jag. Idag.

Utdrag

Jag funderar på hur många sugrör det krävs för att kunna amma och dricka kaffe samtidigt när lillebror drar igång stora eftermiddagsamningen och jag är fikasugen.

Min stora förebild.

Storebror Finn kallar sedan idag sin bror för Lilla Dubbe! ("Lilla Gubben").

Maken väntar på besked om han fått heltidsjobb som sträcker sig till utbildningen drar igång i höst. 

Mina föräldrar har fortfarande en familj på fyra på halsen. Det är fint. Och stressande för alla. Både att vara inneboende och att ha inneboende.

Solid parenting

Min nyvakna tvååring kastar runt med riskexet han precis fått av sin far. Det rullar piggt över bordet. Fadern och jag fnissar för att det ser roligt ut. Finn kisar mot oss och säger nöjt :
-Loligt! (Roligt)

Finn kastar kexet på golvet två gånger till.

Två andra som fått pris för sitt föräldraskap.

Han pappa tar det ifrån honom och säger att han inte får kasta med kexet. Han ger det till sin kloka hustru, moi.

Jag kastar med kexet.

Nu ska det till mitt försvar sägas att jag trixade lite coolt med kexet. Jag flippade upp det på handflatan. 
Totalt imponerade i publiken: 2 (jag och tvååring)

Alla vägar leder dit

Håkan?

Jag multitaskar förstår ni och skriver en jobbansökan samtidigt som jag tittar på Hela huset med Veronica Maggio och Håkan Hellström. Håkan, lik Benedict Cumberbatch som Sherlock. Det där håret, alltså. Pirrar liksom i magen och gör mig svag i knäna. Till exempel då Veronica tittar mot Håkan i musikvideon. Öj, öj, öj.
I nästa stund Googlar följande: "Vad heter Håkan Hellströms barn?"

Det här namnletandet, det lämnar mig icke. Det finns massor av vackra namn, men hur vet en vilket som är rätt när en inte vet på direkten?

Snälla, skriv era finaste. Gärna ovanliga.

Sherlock?

...och så föddes ett litet barn

Var var det jag lämnade er?
Jo, på den där medicinbollen med lustgasen i högsta hugg.
Under min första förlossning tyckte jag inte att lustgasen hjälpte något särskilt. Men den här gången funkade den bra. Kanske för att jag nu var med om att värkarna succesivt stegrades. Med Finn kom de rätt så pang, bom med en hög smärtnivå direkt. Eller så var jag bara piggare den här gången och kunde hantera det bättre. Oavsett så är jag oändligt tacksam för att få föda barn i ett land där förlossningsvården är gratis och bra. I många delar av världen har en ingen särskild smärtlindring och ändra fram till för några årtionden fanns det inte smärtlindring för någon. Svårt att fatta att miljarder kvinnor behövt göra det. 
Jag var också lite bättre på att börja andas lustgasen i tid, innan värken fått fart - precis då det känns att den är på väg att komma. 
Den här gången var problemet att jag knappt släppte gasen. Dels för att värkarna kom tätare och tätare (mot slutet med bara 20-30 sekunder mellanrum) och dels för att jag var hög och sålunda också inkapabel att fatta att värken klingat av och att luft var en passande grej att övergå till. Magnus sade typ varje gång:
-Och så andas luft nu. Släpp gasen när värken är borta.
Jag fick inga hallucinationer som vissa får förutom att jag hörde Magnus prata extremt sluddrigt, som om han var riktigt berusad. Tyckte det var skitstörigt att han talade sådär segt och sluddrigt. Eh, efteråt insåg jag att det rimligtvis var jag som var sluddrig i huvudet och att han nog pratade helt normalt.
Så småningom kravlar jag upp på sängen för att jag är för trött för att hålla mig uppe under värkarna. Kräks en del, troligen för att jag inte pausat med gasen ordentligt. Går på toa för att kissa och fastnar där. Det kändes verkligen som att jag skulle kunna kissa lite mer. Uskan Alison blir lite orolig för att jag ska föda på toa. 
-Känner du tryck neråt?
-Nä, säger jag. (Känner pyttelite tryck neråt.)

Efttersom att jag behövde gå på toa (och Alison bädda rent i den nedkräkta sängen) tog jag ett gäng värkar där. Det var nog bra. 
Det är rätt luddigt nu vad som hände när, men nu hade nog klockan hunnit bli 11:30. BM kollar hur öppen jag är. 5 centimeter, bra att jag tagit mig förbi de tuffa 3-5 cm men lika mycket till kvar!? Jag börjar känna krystvärkar. BM förklarar att det kan vara så när bebisen huvud ska passera spineataggarna. BM satte tidigare en elektrod på bebisen huvud för att ha koll på hjärtljudet och säger glatt. 
-Bebisen har hår på huvudet!
Jag ba´ yeah, yeah. Been there, don minns förlossning blev jag extremt rörd. Nu kände jag´mer: jag vet att mina bebisar är extremt gulliga - men jag vill bara få ut den!

Så, med krystvärkar och bara 5 centimeter öppen ställer jag mig på knä i sängen med överkroppen stödjandes på sänggaveln. Tydligen kan det hjälpa mot krystkänslan. 
I tio minuter står jag så och andas gas. Här står det i journalen att jag har 9-10 på den 10-gradiga smärtskalan. Jag berättar för BM att jag inte fixar det längre, jag vill ha epidural. Det ska jag få säger de. Det har som sagt gått tio minuter. En ny BM kollar igen, NIO CENTIMETER ÖPPEN! Krystreflexerna blir värre. Uskan börjar fixa med något brevid mig, en ny barnmorska, MArie-Lousie, presenterar sig. Allt är väldigt rörigt. Jag frågar om jag skulle få epidural. Nä, det hinner vi inte. Jag frågar om jag verkligen var så öppen eller om jag hittat på det. Det stämde. De lägger mig på sidan och sätter upp ena benet i en stigbygel. Det var en väldigt skön förlossningsställning. Jag är glad att de lade mig så. I förlossningsbrevet hade jag bett om att inte föda i gynstolsställning som förra gången utan något där tyngdlagen kan hjälpa till mer. Att ligga på sidan var bra för att jag var så slut, smärtpåverkad och yr (jag andades inte längre gas) men kunde ändå få bra kraft. 
Både jag och Magnus var vana vid att jag inte fick krysta, jag andades mig ju förbi krystvärkar i två timmar med Finn- det absolut sjukaste och jobbigastesmä jag gjort i mitt liv. Då var jag smärtlindrad av epidural, men själva krystimpulsen sitter någon helt annan stans. Att inte få krysta då är lite som att ha dykt under vatten och komma upp för att dra in luft men inte få andas in när du väl brytit vattenytan. Tortyr.

Jag höll emot några krystreflexer. Jag frågar:
-Får jag verkligen krysta.
Magnus frågar:
-Får hon verkligen krysta?

Jag fick. Och spände mig som en båge, spärrade ut benen rakt och drog bak huvudet. BM bad mig dra benen upp mot mig och ta hakan mor bröstet. Jag fick mycket bättre kraft. Jag minns att jag kände huvudet komma längre ner, dra sig upp lite igen, komma ner. Det spänner, svider och gör väldigt, väldigt ont. 
Citat:
-DET GÖR SÅ ONT!
Men det är skönt att få göra något, att ha värkar som varar en stund och har värkningskraft, att få varma handdukar mot mellangården, att hux flux fick jag krysta. Jag känner huvudet komma längre ner, jag tryckte på så mycket jag kunde. Inget händer, inget händer men plötsligt så flyger barnet ut! Den känslan är helt oöverträffad i mitt liv. När smärtan bara lättar och försvinner direkt. När ett barn kommer ut! 

Han viftade, tjoade och fanns! Full pott på apgartesten. Upp på mitt bröst, massor av kladd (hans eget bajs) i håret, doften av nyfött barn och nyförlöst kvinnoperson: hav och blod. En pojke, med mycket brunt hår, precis som sin storebror, men med ett ansikte jag aldrig sätt förut. Under några timmar var det oerhört underligt att se hans ansikte, att förstå att en bebis som inte var Finn, både lik och olik, var vår.

En pojke, en stor liten pojke på 4300 g och 53 centimeter. Och vi som bara: men den här bebisen, den är i alla fall liten. Nope.

Vi hade förberett oss på att få ett barn någon gång på morgonen, förmiddagen. Jag var rädd för en marathonförlossning. Fyra timmars aktivt värkarbete. Tacksamheten jag känner över det är enorm. 

Annan fakta:
BM satte 1,5 stygn utan bedövning. Det finns inga halva stygn, va? 
Det är omöjligt att sova på förlossningbritsarna.
Det är fullt möjligt för Magnus att sova supergott på den nedfällbara anhörigsängen.
Jag kan ha kört bort honom från den sängen för att försöka ligga bekvämt i anhörigsängen men inte lyckats somna pga hög på endorfiner.
En dusch för mamman var välkommen efter någon timme. Jag ville duscha direkt, men fick inte resa på mig förrän förlossningsmackorna var inmundigade. 
Bebisen fick bada bort bajsinpackningen i håret. Han tyckte det var väldigt mysigt.
BB i Lund har väldigt god mat.
BB i Danderyd har vidrig Sodexomat.
BB i Lund har sunkiga små rum med singelbädd och varken gratid blöjor eller förlossningabindor.
BB i Danderyd har mysiga dubbelsängar.
Lund - Danderyd 1-1.

Var snäll mot de nyförlösta - hur hon än fött. Hon har ont överallt, svettas kopiöst (vätska som kroppen samlat på sig ska bort), humörsvängningar av bergochdalbanamått, en bebis som vill amma konstant dygn 2-3 och sålunda väldigt ömma bröstvårtor och så är det så in i helv*** jobbigt att bajsa. Det finns inget vackert sätt att säga det på. 

Jobbigt att inte kunna ta det så lugnt som vi skulle vilja för att vi nu redan har ett barn som behöver oss. Men skönt att kunna min nyförlösta kropp. Skönt att veta hur jag ska få bebisen att få tag på bröstet, veta hur jag kan liggamma och så spara energi, fuska och låta bebisen sova bredvid mig i sängen, veta att mjöljstockning går över med vila och värme och att man inte ska försöka mjölka ur det hårda i bröstet - det tar kroppen hand om. Det går inte att få ut.

Och så är vår yngste son hitills en otroligt lätt bebis. Finn sov två timmar i sträck, jag satt upp och ammade honom det två första månaderna. Jag ammade cirka en timme i taget för att jag inte förstod att han blivit mätt efter en kvart och bara snuttade i sömnen. 
Lillebror sover 3-4 timmar i sträck, både dag och natt.

Nu är bara frågan,
vad ska han heta?

PS. Jag vill så väldigt gärna lägga ut en bild på bebisen och hans storebror när bebisen har fått ett namn. Min man vill inte lägga ut någon bild på internet, för att barnen inte kan välja själva. En "födelseannons" tycker jag är okej. Om han ändrar sig gör jag det. Ni som vill se nytillskottet: mejla momomyrgren@hotmail.com så skickar jag ut en bra bild i början av nästa vecka när vi är hemma hos den bra kameran som vi har åkt ifrån för tillfället.

Grönsaksöron och sjömansvisor - min förlossningberättelse del I

När det kommer till förlossningar kan en ha olika uppfattningar om vilken sorts musik som ger avslappninge eller moraliskt stöd. För en del är det valsång. För andra är det beats som får bebisen att skruva sig ner i födelsekanalen med hjälp av mammans höftskakningar.

Men när du, kära läsare, läser om min andra förlossning vill jag att du har lyssnat på den här klämmiga biten: The Dead Horse - en så kallad "shantie" från spelet Assassin's Creed: Black Flag.
Min livspartener och make Magnus sjöng på den under förmiddagen när vi just fått vårt förlossningsrum.
Den var med mig under hela förlossningen, natten efter och följande dag.. A poor old man!.. osv! 
"Tack" älskling.

OBS! Inte vår bebis! (Vi skulle aldrig låta hen tatuera in en båt. Inte tillräckligt unikt ju.) 

Nå, hur gick det till när mitt andra barn kom till världen utanför min trivsamma mage? Han var inte jättepeppad på att komma ut eftersom att när vecka 42+1 grydde, 15 dagar efter beräknat förlossningsdatum låg han kvar och min kropp tänkte inte starta igång några värkar spontant. Jag hade blivit instruerad att ringa förlossningen i Lund vid 7.30 för att få en tid för igångsättning. Klockan 9 infann vi oss på KK i Lund och fick rum nummer 9. Jag blev informerad av BM (barnmorskan) Irene att i och med att det var igångsättning räknas det som en riskförlossning. Kroppen har ju själv inte startat den utan medicinskt sätter en kroppen i förlossningstillstånd. Därför satte hon en venflon i armen, så att de smidigt skulle kunna ge dropp eller mediciner om så behövdes. Vid det här tillfället drog jag på mig mina smidigaste tights(bildligt talat) och berättade högljutt om hur dålig jag tyckte att sköterskan på MVC var som inte hade lyckats få tag på blod första gången hon stack mig i armvecket några veckor tidigare. Detta medan den superrara moskan i samma sekund misslycks med att få nålen rätt på min arm. Rysligt pinsamt. Egentligen var jag sur på MVC-sköterskan för at hon samtidigt som hon stack fel frågade mig om vår flytt till Skåne och generöst delade med sig av informationen att det är otroligt svårt att få boende i Lund. Proffigt jobbat sköterska som just är i färd med att sticka en nyss till föräldrarna hemflyttad höggravid blivande tvåbarnsmor som sagt upp sig. Detta talade jag också om för Irene, men fasen alltså. Hon förtjänade inte alls mitt dålig! Förlåt!

Sedan fick jag en fjärdedels Cytotec-tablett. Klockan var 10:20.
Typ inget hände.
Jag fick lite mackor och nyponsoppa också gick vi till Pressbyrån och köpte tidningar. De kommande timmarna var väldigt långsamma. Vi läste, Magnus gick och åt lunch och väntade på att värkar skulle komma igång. Försökte vila. Magnus lyckades bäst och somnade gått på extrasängen. Avundsjuk. Nästa tablett fick jag 14:20 och den sista vid 18:30. När BM kollade mig då hade exakt 0 (noll) hänt med livmodertappen. Jag hade fortfarande 3 cm tapp (1,5 längre än vad BM på MVC hade sagt) och 1,5 cm öppen. Vid det här laget hade jag fått en slags mensverksliknande känsla, nu kom den i rgelbundna värkar som kändes. Magnus fick massera korsryggen och vid kanske 20 fick jag en värmekudde som var till stor hjälp. Magnus pressade den mot korsryggen under värkarna. Han blev väldigt trött i armarna och kom på den geniala idén att pressa med benen istället. Vid ett tillfälle låg jag och andades genom mina värkar medan Magnus satt, med sina fötter pressade mot min rygg, i en fåtölj bredvid, åt en baguette och läste bok. 
Tiden från 18.30 till 21.20 var på sätt och vis den allra jobbigaste, även om jag fick mer ont senare. När BM, vid 18:30,  berättade att inget alls hänt av molvärken jag känt under eftermiddag och tidig kväll blev jag rätt knäckt. Hon sade bestämt lite senare att jag inte alls var i aktivt förlossningsskede. Detta höll vi fast vid. I förlossningsböcker får en lära sig att tänka att varje värk för en närmare barnet. Jag psykade mig själv med att under varje värk tänka att den här värken gör ont, men inte ett skit händer. Jag var rädd och arg. Rädd för att ha en sådan här latensfas där livmodertapp utplånas och livmoderhalsen öppnar sig de första centimetrarna). Arg för att så många omkring mig haft relativt korta förlossningar. Jag kände att jag inte klarade en lång igen. 
Men så tittade dagens tredje barnmorska Paulina till mig. Livmodertappen var nu borta och jag öppen 3 centimeter. Hon sa: "Cervix är utplånad." Jag sade: Cervix är utplånad och öppen 3 centimeter! Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerades!" Karl-Bertil Johnssonreferensen flög över huvudet på henne, men det är kanske inte så konstigt. Karl-Bertils far felciterades ju å det grövsta.

En halvtimme senare gick vattnet av sig själv. Jag var så himla lättad. Kroppen hade tagit över förlossningsarbetet och jag behövde ingen mera medicin eller dropp. När vattnet går blir ofta värkar starkare för att barnet inte längre bärs upp av fostervatten och därför trycker mot livmoderhalsen. Detta utsöndrar värkstimulerande hormon.
Nu började värkarna bli jobbiga. BM ville kolla hur bebisen mådde och då är det nödvändigt att ligga på rygg så att ctg-apparaten kan mäta hjärtljud. Det var förjäkligt att ta värkarna liggandes på rygg. Jag kom dock på att jag kunde lägga värmekudden under svanken - då blev det mer uthärdligt. CTG visade att bebisen fortfarande verkade må bra. 
Nu föreslog BM att jag skulle ta lustgas. Hon sade att att öppna sig från 3 till 5 centimeter var några av de jobbigaste centimetrarna. Att hon sa det gav mig styrka, hon bekräftade ju hur det kändes för mig. Att det var en kämpig bit, i samma stund som det fanns utrymme att tro att de övriga centimetrarna inte skulle vara lika jobbiga.
Jag fick sitta på en pilatesboll bredvid sängen, Magnus satt bakom. Jag ville inte att han skulle klappa korsrygg eller någon annanstans medan jag tog värkarna i lustgasen men jag ville att han skulle massera mina öron. Då kunde jag slappna av bättre. Tidigare hade jag relativt bra kunnat slappna av under värkarna men nu upplevde jag att det inte gick. Gasen hjälpte mig att koppla bort smärtan och öronmassagen slappnade av mig ännu mer. 

Totally worth it!

Jag: "Magnus, massera mina öron."
Magnus börjar massera mina öron.
Jag: "Hårdare!"
Han tar i lite mer.
Jag:" Ännu mer!"
Magnus: "Vill du få broccoliöron?
Jag: "Det heter BLOMKÅLSÖRON!" 

När värken klingar av har jag väldigt roligt åt det framtida scenariot där jag visar upp min älskade bebis stolt samt ett par röda brottaröron där brosket för alltid är skadat. När någon upptäcker öronen säger jag nöjt: "Det var värt det!"
En av Magnus finaste gärningar under dagen, kvällen och natten var alla de gånger han fick mig att skratta. Helt ovärderligt. 

Fortsättning följer...

Att vila utan dåligt samvete

Tänkte ge er den rafflande berättelsen om hur jag blev igångsatt och en färsk person kom till världen. Planen var att skriva färdigt den ikväll. Istället knatar jag ner dessa ord från sängen på min högt hatade SONY Experia Android-mobil. 

Jag trodde att jsg var piggare än jag faktiskt är och svassade runt på biblioteket istället för att åka direkt hem efter förmiddagens sjukhusbesök. 

Jag åkte på mjölkstockning. 

Hej vila, värme och vatten. Heal me.

På återläsande.

Kram.

Stort barn

Vi sitter i dubbelsängen, jag håller på att natta Finn men mitt i alltihop har bebisen börjat tjoa efter amning från nedervåningen. Jag ber min man komma upp med honom. Bebisen får bröstet, pappa lägger sig brevid Finn.
Finn ligger brevid mig, ser mig djupt i ögonen och pekar på sig själv, säger:
-Finn, sto barn.
Pekar på mig.
-Mamma, vuxen.
Pekar på pappa.
-Pappa, vuxen.
Pekar på sin lillebror.
-Bädi. (Bebis).

Jag och Finns pappa håller knappt tårarna tillbaka.

Vem jag är i X-men

Tja, hörninini. Det blir till att födas i april tycker min bebis. Den har också lagom med fostervatten, en utmärkt hjärtrytm och en misstänkt stor kroppshydda.

Ingen på Specialistmödravården var intresserad av att sätta igång mig i förtid. Jag kan tydligen föda stora barn ehuru Finn kom ut i världen utan komplikationer för mig, vägandes närmare 4,5 kilos och jag en tjugosexårig föstagångsföderska. 

Om jag var en X-menmutant skulle jag kunna heta Elastique.

Så jag ska alltså trava till öppna förskolan i morgon med den stora magen kvar.

*sätter mig och skriver "fråga mig inte om magen"-skylt*

På fredag blir jag igångsatt om inget hänt innan dess. Men det borde det ju göra. Det känns bara för konstigt att kroppen inte skulle komma på att starta förlossningen själv när den gjorde det vid det här laget förra gången. Vi säger så.

Till helgen då...

...kastar jag in handduken  Om bebisen inte sett dagens ljus på söndag morgon så kommer jag officiellt vältra mig i självömkan, ta ensamma promenader, vila och läsa böcker. Jag kommer inte ha den psykiska eller fysiska staminan att leka i sandlåda, ta på tvååring skor eller ta något som helst ansvar för någonting. Tills dess får psyket hålla ihop. Och det gör det typ. Har bara gråtit en gång idag - i förmiddags. Sedan tog vi oss iväg till öppna förskolan på Norra Fäladen. Den huserade i samma byggnad som jag gick i förskolan i för 22 år sedan. Det var trångt och jag kände knipet i hjärtat av att ta Finn till nya ställen hela tiden med nya människor. Förlåt att vi tog dig från din älskade förskola älskade barn! 
Men där fanns trevliga människor, en skojig sångstund med många djursånger och ett äkta kuddrum där han bondade med en annan tvååring. 
Så olika rara människor i min virtuella och fysiska omgivning frågar hur det är med mig.
Det är rysligt tufft, särskilt morgonen.

Att vakna och komma ihåg att en är bostadslös.
Att vakna och fortfarande ha en helt färdig bebis som ockuperar ens supermysiga livmoder.
Att vakna och behöva vara sitt barns förskola halva dagen och samtidigt vara ockuperad.
Att vakna och invänta förlossning, något som en vet kommer att vara rätt tufft. Min livsstategi är annars att ta tag i det jobbiga och få det överstökat. Min bebis livsstrategi är att njuta av spa, näringsslang rätt in i magen och dunkadunka från sin mammas hjärta 24/7. Vi är olika, hen och jag.

På tu man hand

Idag åkte jag och tvååringen på egna äventyr.

-Höns har tittats på och kuckelikun har kukelikuats
-Stadsparkens nya lekplats har provlekts
-Överlastad brunch på Mejeriet har ätits
      Mejeriet är Lunds mesta rockkonsertlokal där jag klättrat runt sedan jag kunde klättra samt som ung vuxen sett tidernas bästa konsert med Iron & Wine. Vi satt och åt buffé och tittade på discoboll och tvååringen kramade sin mamma så innerligt att hela hon smälte
-Bio har tittats på för första gången i livet för den kortaste i sällskapet 
Pinofilmen fick fem hallon av fem möjliga. En treåring välkomnade oss när vi klev in i den lilla salongen med ett: "Du kan sitta här!" till Finn, pekandes på sätet framför henne. Efter bion balanserade hon och tvååringen på en schysst mur. De höll också varandra i handen. Hjärta smälte igen. Hennes föräldrar var mycket rara ärtor, de skrämdes inte bort av att jag berättade om vår freakiga livssituation utan gav mig istället sitt nummer och ville umgås igen. Kan ha varit mitt extremt charmiga barns förtjänst. Äh, jag är också rätt gullig. Luftballongsformen accentuerar mina gröna ögon.

Tackar för den fina dagen. Behövde den.

Big love

Det här med att ha flyttat hem till sina föräldrar och söka hyreslägenhet i en överbefolkad studentstad samt vara höggravid och ha en tvååring som är mellan förskolor. Det är inte småpotatis det. 

Lägenhetshittande ligger som en av Obelixs bautastenar över pannan och den där energin att söka lägenhet infinner sig inte. Särskilt när en i formulären får fylla i att vi är en föräldraledig och en soon-to-be-student. Varken kommunala eller privata hyresvärdar slaktar sitt gulligaste lamm och ställer till med fest samt välkomnar oss in i sin stora gammaltestamentliga famn. 

En annan familj som har roligt tillsammans.

Men, det här med att ha sina nära och kära omkring sig när bebisen är färdigbakad och en bara väntar på att den ska födas. Att tvååringen är den roligaste personen i hela världen och försöker beatboxa när hans mor fulbeatboxar, skojar och skämtar, har börjat sjunga med och säga meningar. Det är härligt. 

Om vi hade bott tryggt i vår Tenstalägenhet så hade nog ändå summan av kardemumman varit att vi skulle ha känt oss väldigt ensamma, att tiden gick svinlångsamt och oron kring vem som skulle passa storebror när vi behövde åka in på förlossning hade regerat.

Så det går lite upp och lite ner. Allt under samma halvtimme.

Men barnmorskan var rar igen och sade ord som "en centimeter öppen", "halvmjuk livmodertapp" och "hinnsvepning om en vecka om du inte har fått till dess". Sedan sade hon i och för sig att hon hade en känsla av att vi skulle ses igen, men det har jag också en känsla av.

Min förlossningsberättelse

Låt mig presentera min förlossningsberättelse. Jag tycker själv att det är väldigt roligt att läsa, min blev väldigt lång. Hoppas det roar någon.  

Dagarna efter beräknat förlossningsdatum i början på 2012 kan jag bara minnas att jag spelade Bejeweled på datorn och lyssnade på P3.Prinsessan Victoria fick sin medieövervakade bebis under en snabb förlossning och jag fick noll bebisar, dag efter dag.

Min svärmor hade klurigt nog bokat in att hälsa på oss tio dagar efter BF. Hon kom på besök, men inget spädbarn fanns att beundra. Lagom till att hon packade väskan för att ta sig till Stockholms central och åka hem till Hässleholms kommun igen kände jag en välbekant men i sammanhanget underlig känsla. Mensvärk!
Allt eftersom att eftermiddagen fortskred blev mensvärken en slags återkommande värkar. Vi spelade tärning, jag försökte klocka värkarna som blev mer och mer regelbundna och såg halva Bourne Identity. Till denna dag verkar det som världens tråkigaste film. Matt Damon försöker få reda på vem man är och det är riktigt kallt och mulet. Jag tror inte att jag pallade mer än halva. Klockan var nog egentligen bara 19 ungefär när jag ville åka in efter att ha pratat med förlossningen på Danderyd i telefon. Såhär i efterhand vet jag ju att värkarna gjorde ont och gjorde det svårt för mig att sova - men de var hanterbara.

Vi tog taxin till Danderyd, jag fick ligga med en värkapp om magen i en halvtimme och sedan kollade en barnmorska hur öppen jag var. Livmodertappen måste varit utplånad för jag fick reda på att jag var öppen 1 centimeter. Det var såklart en förjäklig besvikelse. Jag upplevde barnmorskan som världens kallaste person. Det var hon säkert inte. Men hon hade ju kunnat milt säga att vi tyvärr måste åka hem igen och inte låta mig säga det själv. Det kändes sunkigt att åka så mycket taxi, vår ekonomi studsade liksom inte runt av det. Störigt att pengarna skulle stressa de också, men jag kände verkligen INTE för att åka kommunalt hem en söndag kväll den timme det skulle ta. 
Jag fortsatte ha mina värkar under natte, lade mig på sängen i vardagsrummet för att Magnus skulle få sova i alla fall. jag fattar inte alls varför jag inte lade mig hos honom redan då? Mitt konstanta sällskap var en kolaflaska med kockhett vatten i invirad i en handduk. Verkarna fortsatte komma med ungefär 6 minuters och vid 01 eller 04, jag minns ärligt talat inte kände jag mig ensammast i hela världen och gick in till Magnus som vaknade och kramade mig. Jag somnade tätt intill honom och vaknade några timmar senare utan några värkar alls. Deprimerande. Vid 13-tiden kom värkarna igång igen. Det gjorde ont men nu var det ännu mer oregelbundna. Framåt kvällen började jag känna mig väldigt orolig. Det var nu måndag och jag hade en tid på Danderyds sjukhus klockan 8 morgonen efter. Jag var rädd för att för andra natten i rad inte få någon sömn och sedan försöka ha kraft nog att föda en bebis. Jag ringde förlossningen som sade att jag kunde komma in och lovade att jag skulle få stanna. Inte förrän barnmorskan sade att hon skriver in mig så trodde jag helt på att få stanna. Jag garderade mig liksom för att inte bli för besviken.
Barnmorskan gav mig två valmöjligheter, antingen försöka kicka igång förlossningen genom att ta hål på fosterhinnan så att vattnet går eller ge mig en sovdos. Det kändes självklart att köra på så barnmorskan tog hål, lite vatten sipprade fram och en kvart senare hade jag värkar som var något helt annat än vad jag upplevt tidigare.
Jag hade övat på att profylaxandas en hel del och den använda jag mig av - men jag tror att jag inte lyckades slappna av särskilt bra.
Jag blev erbjuden citodon vilket hjälpte lite och så bad jag om värmekudde. Värkar kan man känna både vid ländryggen och framme under magen och vid ljumskarna ungefär. Jag upplevde bara smärta i ländryggen, där jag vanligtvis upplever mensvärk. JAg höll på med lustgas ett tag men upplevde den inte som jätteeffektiv. Det bästa med den var att jag var tvungen att fokusera tydligt på tekniken. För att en inte ska andas ut gas i rummet som personal och partner då får i sig så är det viktigt att blåsa ut i masken. Att fokusera mig på det var en jättebra distraktion. Den här gången vill jag att jag och Magnus verkligen gör andningsavslappningen tillsammans och att mitt fokus är att vara tung och att slappna av i ansiktet. Att slappna av i ansiktet hjälper en väldigt i att slappna av i underlivet. Den här gången vill jag också att Magnus masserar. Han hjälpte massor i den senare delen av förlossningen. Under den här tiden var vi båda bara så himla slut och jag hade svårt att hantera värkarna som sköljde över mig med sådan kraft. Känslan av att vilja krypa ur mitt skinn har aldrig varit starkare.

För mig är kunskap lugnande, jag hade läst på massor om förlossningsförloppet och typ alla former av smärtlindring. Min käraste mamma har fött fyra barn utan smärtlindring med avslappning och andning som verktyg. Jag ville väldigt gärna föda utan epiduralbedövning. Samtidigt tänkte jag mycket innan att jag inte alls visste hur jag skulle uppleva smärtan eller hur lång tid min förlossning skulle ta. Mammas förlossningar har tagit åtta timmar från första värken tills dess att barnet är ute. För mig var det måndag kväll och jag hade haft pinvärkar i ett dygn redan och sedan starka värkar under ett par timmar. Jag kände att jag inte klarade av smärtan. Berättade att jag läst på om för och nackdelar med min underbart fina barnmorska (lika gammal som jag, 26) och bad om att få det. Ungefär en halvtimme senare tror jag att läkaren kom. Jag fick kuta på ryggen och så bedövade han och satte den när jag hade en värk. I min journal står det att jag var "svårpalpaterad" pga överviktig patient. Jag upplevde det inte alls så, well. Om jag nu var svårpalpaterad så var väl han svinduktig då, tur för mig. Det var en sån himla lättnad när epiduralen började verka. Istället för att göra ont kändes bara trycket av livmodern som drar ihop sig - precis som sammandragningarna under graviditeten. En risk med epidural är att värkarna avstannar. Det problemet hade tack och lov inte jag, under de kommande timmarna öppnade jag mig väldigt effektivt. Jag låg i förlossningssängen och vilade och Magnus sov på en säng som kunde fällas ut från väggen. Det var lite jox med doseringen, bedövningen släppte efter ett tag på ena sidan, men iom att det sitter en slag in i ryggen kunde morskan lätt ge mer. Något som också var väldigt obehagligt var att benen började skaka, som i frossa. Men jag tror att det kan hända även utan epidural. Det var väldigt skönt för både mig och Magnus att få vila. Vid fyratiden började jag känna vad jag bara kan beskriva som krystvärkar. Barnmorskan trodde mig inte riktigt. Jag kunde väl inte var öppen så mycket redan. Men det var jag. Problemet var bara att bebisen inte alls var tillräckligt långt ner för att kunna krystas ut. Jag fick byta ställning från att sitta på boll till att stå till på knä. Att få krystvärkar så här tidigt var inte lätt. Krystreflexen är nästan oemotståndlig. Här var profylaxandningen och Magnus hjälp helt obetalbar. Utan honom hade jag inte klarat det. Vi andades snabbandning i början av värken för att slappna av i det skedet när kroppen bara vill börja trycka ifrån och kunde på så sätt undvika att gå in i den. 
Först flera timmar senare, vid 6-7 fick jag börja krysta. Då avtog epiduralbedövningen och likaså mina värkar. Jag tror att kroppen var för trött. Jag hade haft starka krystvärkar så länge och nu var den helt enkelt slut. Jag existerade bara i nuet. Och jag fick den gyllene medelvägen, jag födde barn både med och utan bedövning. I det läget när bebisen skulle ut och min krystvärkarna kom oregelbundet och kort levde jag bara i sekunden. Jag hade två barnmorskor (eller en BM och en student?) och en undersköterska vid ena handen och Magnus vid den andra. Alla peppade och berättade hur duktig jag var. JAg vet att jag aktivt underlät att fråga hur långt det var kvar. Jag visste att om de sade att det var jättelång tid kvar så skulle jag inte orka med den kunskapen. jag tog en sekund i taget. Det svider och värker en hel del när barnet står i det läget. Underligt nog kan jag inte alls föreställa mig smärtan nu, inte heller de onda värkarna från tidigare. Kroppen har strykigt ett streck och gått vidare. Säkerligen för att en ska vara okej med att gå igenom samma sak igen.
Jag har för mig att jag bad dem hålla upp mina ben mellan värkarna. Det kändes inte som att bebisen kom någon vart. Jag hade tänkt föda stående på knä typ eller i någon annan ställning där tyngdlagen är med och jobbar men jag hade liksom ingen kraft till någonting. Men helt plötsligt kom han! Den 28 februari kl 07:42 föddes Finn på Danderyds förlossning. Det var en helt fantastisk känsla när smärtan helt plötsligt upphörde. Vad jag minns fick jag upp honom på mitt bröst direkt, men han var avtorkad och allt så några sekunder måste ju ha gått. Han var världens finaste pojke med mycket mörkt hår och bleka, breda händer och spetsigt huvud. Den ena barnmorskan pekade på hans fötter, skrattade och sade åt den andra morskan att kolla. Man skrattar bara åt en nyfödd som inte har ett funktionshinder, va? Det kändes lite konstigt av dem att göra så, men jag tog inte särskilt illa upp. Var det ett tecken på att de slappnade av?
Hans fötter var stora, inga kläder med inbyggd strumpa, inte heller hans uteoverall gick på dem. Vi fick helt enkelt klippa av fottyget.
Vi fick en liten mössa till hans huvud men den kasade av hans stora lilla huvud. När de vägde honom några timmar senare visade vågen 4460 gram och måttbandet 55 centimeter i längd. Vi bara: What! Min barnmorska hade under graviditeten inte gett någon hint om att han kunde vara så stor, så vi blev rätt förvånade.

Såhär i efterhand är jag enormt tacksam över att allt gick så bra ändå. Jag fick ju ut honom till slut, han mådde bra hela tiden och det behövdes inget akutsnitt eller sugklocka. Det visade sig att bebisen legat i vidöppen ansiktsbjudning (jag kan säga helt fel sak) men själva grejen var att han kom ut med ansiktet först. Det gör tydligen att omkretsen på huvudet är större. Min barnmorska som jag precis fått nu efter flytten till Lund berättade att det är vanligt att mamman med en bebis som ligger på det viset får tidiga krystvärkar. Wow, vilken underbar bekräftelse det var att få höra det - även om det kom två år efter förlossningen. Varför kom ingen med den infon innan? Min barnmorska på MVC i Stockholm har väl kanske inte så bra koll på förlossningar.  Min nya Lundabarnmorska berättade också att hon tror att jag borde ha en lättare förlossning den här gången för att jag under min första förlossning födde ett rätt så stort barn i den kluriga positionen ansiktbjudning utan några komplikationer. Nu kan hon såklart inte lova något men det hjälper att känna att WOW, fan vad bra det gick första gången och har en god känsla inför den kommande. Och man kan inte ha nog med bra vibrationer med sig, förlossning är trots allt (hur den än ser ut med snitt, vaginal eller på annat vis) obönhörlig smärta och/eller dramatik i någon form.
Just det, de sydde mig med tre stygn - men det var bara sticket av bedövningen som kändes. Moderkakan kom ut utan problem, jag minns inte ens att jag behövde krysta - bara att de drog lite i navelsträngen, hehe. Även om det var fruktansvärt jobbigt att det aktiva krystandet för att få ut honom tog en timme så gjorde det långsamma förloppet att jag inte gick sönder så mycket. Det var annars något jag hade oroat mig för. Vi låg på förlossningsrummet några timmar till, vi blev inte utskrivna till BB förrän jag hade kissat. Epidural kan som biverkning bl.a. göra det svårt att kissa. Morskan berättade att de skulle behöva tömma urinblåsan med hjälp av kateter. Jag tog det som ett hot och lyckades till slut kissa.

Vid 11 kom vi till BB. Nöjda, rörda och i mitt fall ordentligt ömma i kroppen. 



Att ha en sovande bebis på bröstet är en av de ljuvligare grejerna en kan uppleva.

Welcome to the DANCE party, untz, untz untz!

I förmiddags packade maken väska, brädspel samt en speedad tvååring, och for till sin familj norr om Hässleholm för att låta mig få lite vila här i Lund över helgen.

Klockan är 03:30 och jag kan inte somna om.
Jag sms:ar INTE följande text till honom:

Hjälp! Värkarna har börjat 

följt av
 
Vi har fått en flicka! 

Ehehehe, det skulle vara en liten payback för alla svajnkorta sms jag fått från honom utan punktering och med minimalt av info. Men det är väl lite Äktenskap 101 att inte syssla med payback, eller?


Sedan de for har jag:
haft tid att prata om musik och tv-serier med min lillebror
sett på Silver linings playbook (rekommenderar den)
börjat blogga
lagat äppelpaj och kokat äkta vaniljsås (detta hade jag planerat dagar innan)
inte haft tålamod att läsa
släck lampan vid 22

Sedan de for har bebisen:
haft dansmarathon med hela sin cirka femtio centimeter långa kropp på ett klaustrofobiskt litet dansgolv
övat sparkar inför sin MMA-premiär (lovande talang)

Da capo

Dagens känsla i kroppen. Typ.

Snart kommer ett bladbarn till. Bebisen är beräknad till världen om bara några dagar och är mer än välkommen att titta ut den närmaste kvarten om hen vill.

För dig som inte är i vecka fyrtio av en graviditet just nu kan jag tipsa om att tejpa fast två vedträn extremt nära magen och toppa med en kudde utanpå. Försök sedan resa dig ur ett badkar, sätta på en tvååring skor eller ligga bekvämt.
Äh, jag är tacksam för en okomplicerad graviditet men längtar hett efter att dela med mig av bebisen och låta andra hålla i den. Rosa skimmer ser jag kring en nyfödd som ligger och sover på ens bröstkorg eller i när andra nära och kära kommer och beundrar det lilla underverk en med flera delar svett, tårar, halsbränna, tre månaders konstant illamående, helsikesförkylningar (pga av extra svullna kärl pga graviditet) och en aning blod satt till världen. Själva magen är jag inte så nostalgisk över. 
Men ge mig bebisen nu! Vem är du?

Den här sista tiden är oerhört underlig. Jag och resten av omgivningen väntar på att förlossningen ska starta och det kan ju vara lite närsomhelst. Läkarvetenskapen ger oss ett beräknat förlossningsdatum (BF) och det är svårt att inte hänga upp sig på att barnet ska födas då senast. Bara 5% av alla barn föds på BF det anses vara en helt normal graviditetslängd att föda allt från två veckor innan till två veckor efter BF.

För mig verkar det som senare snarare än förr. Finn föddes fjorton dagar efter BF. De där dagarna "över tiden" var oerhört påfrestande. Känslan av att en upprättat ett hyreskontrakt där det står tydligt att utflyttningsdatum är 20 mars och inget annat. Om hyresgästen stannar längre känner sig värden drabbad av husockupant. Värden börjar tro att hon missat sin chans, gästen kommer aldrig att lämna bostaden.