Just det här upplever Elio en sommar på föräldrarnas sommarställe i norra Italien. Hans pappa är arkeolog och låter varje år en student som jobbar med sin avhandling bo hos dem i norra Italien under några veckor. När den 25-åriga amerikanen Oliver brakar in i Elios liv med sitt självsäkra sätt ifrågasätter Elio allt han tänker, säger och gör. Och Oliver verkar ointresserad. Eller?
Call me by your name kom ut som film i våras. Jag såg den och grät stora delar av filmen. För jag kände igen mig något så sjukt. Jag har upplevt, precis som Elio, den där kärleken som är så passionerad och uppfyllande. Som först är på avstånd och sedan blir verklighet.
Jag tycker att den är något så ovanligt som en film som är lika bra som boken. Men åter till boken. Den försätter direkt läsaren in i Elias självsäkra men osäkra kropp. Och till en varm sommar i norra Italien. Jag kan inte identifiera mig helt i Elio. Han är så störigt begåvad. Det var eller är inte jag. Han har de grekiska filosoferna och de klassiska kompositörerna som de mest naturliga av referenser. Jag har bara skrapat på ytan där. Är det rimligt att en person i övre tonåringen är så skicklig och påläst? Han har även inga problem med att få tjejer. Jag hade varit totalförälskad i honom. Tyckt att OJOJOJ, vilken halvgud som kan alla klassikerna. Jag har i och för sig läst massor, men kunde inte riktigt vila i något vetskap om att jag hade en stor kunskap. Eller lita helt på mina analyser. Blir trött. Hallå, Elio, jag har fullt upp med att relatera till din erfarenhet och så kommer du och är helt annorlunda på några punkter än vad jag var. Skärp dig! Men Elios passion och hemkomst i Olivers famn drabbade mig kolossalt. Jag simmade i sorgsenhet och ljuvlighet samtidigt.
Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar