Mörkvrål från ett källarhål

Ni vet när man blir riktigt arg på sig själv? Det händer exempelvis när du köpt teaterbiljetter för en sju, åttahundra kronor och lämnar av ett litet barn hos sin kusin, dröjer dig kvar, missbedömer hur lång tid det ska ta att ta sig till Brunnsgatan 4 och sedan är fem, tio minuter sen och inte blir insläppt på David Wibergs föreställning Svart Tulpan om Linnéa. Det är då man går på en smal gata vid Stureplan och mörkvrålar med gravidmage, sparkar på grejer och är så arg på sig själv. 

Ungefär den känslan kommer då och då för Linnéa i Dagboksanteckningar från ett källarhål. För när man är sexton år och försöker klura ut vem man är och vill vara är den inre världen ingen lugn filbunke.  
Linnéa känner väldigt mycket, något som de runt omkring henne kanske inte får inblick i. Vi som får läsa hennes dagbok får blicka in i en helt egen värld. En plats jag både känner igen från min tonårstid och inte.
Det är lätt att som läsare lägga sitt hela fokus på Linnéas förälskelse/stalkerism till A. Den stormiga relationen hon har till sin bästa vän är egentligen långt mer passionerad och smärtsam. 
Hon är socialt superbegränsad och gränslös, har massa kunskap om människovarande men samtidigt omedveten om vad som pågår i periferin. Det känns fjuttigt att skriva om hur hon är för hon måste upplevas, precis som alla människor. Våra ord för att beskriva oss själva och andra känns som självuppfyllande profetior. Vi existerar någonstans mellan det kommunicerade, i isoleringen i våra huvuden och i drömmarna om hur vi skulle vilja vara.

En sak höll jag på att glömma. Boken är rolig, Linnéa är rolig. 
I ungdomsbokspodcasten Allt vi säger är sant av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, i avsnitt 18 som heter "Syskon" gör de henne ännu mer rättvisa.