Men när du, kära läsare, läser om min andra förlossning vill jag att du har lyssnat på den här klämmiga biten: The Dead Horse - en så kallad "shantie" från spelet Assassin's Creed: Black Flag.
Min livspartener och make Magnus sjöng på den under förmiddagen när vi just fått vårt förlossningsrum.
Den var med mig under hela förlossningen, natten efter och följande dag.. A poor old man!.. osv!
"Tack" älskling.
 |
| OBS! Inte vår bebis! (Vi skulle aldrig låta hen tatuera in en båt. Inte tillräckligt unikt ju.) |
Nå, hur gick det till när mitt andra barn kom till världen utanför min trivsamma mage? Han var inte jättepeppad på att komma ut eftersom att när vecka 42+1 grydde, 15 dagar efter beräknat förlossningsdatum låg han kvar och min kropp tänkte inte starta igång några värkar spontant. Jag hade blivit instruerad att ringa förlossningen i Lund vid 7.30 för att få en tid för igångsättning. Klockan 9 infann vi oss på KK i Lund och fick rum nummer 9. Jag blev informerad av BM (barnmorskan) Irene att i och med att det var igångsättning räknas det som en riskförlossning. Kroppen har ju själv inte startat den utan medicinskt sätter en kroppen i förlossningstillstånd. Därför satte hon en venflon i armen, så att de smidigt skulle kunna ge dropp eller mediciner om så behövdes. Vid det här tillfället drog jag på mig mina smidigaste tights(bildligt talat) och berättade högljutt om hur dålig jag tyckte att sköterskan på MVC var som inte hade lyckats få tag på blod första gången hon stack mig i armvecket några veckor tidigare. Detta medan den superrara moskan i samma sekund misslycks med att få nålen rätt på min arm. Rysligt pinsamt. Egentligen var jag sur på MVC-sköterskan för at hon samtidigt som hon stack fel frågade mig om vår flytt till Skåne och generöst delade med sig av informationen att det är otroligt svårt att få boende i Lund. Proffigt jobbat sköterska som just är i färd med att sticka en nyss till föräldrarna hemflyttad höggravid blivande tvåbarnsmor som sagt upp sig. Detta talade jag också om för Irene, men fasen alltså. Hon förtjänade inte alls mitt dålig! Förlåt!
Sedan fick jag en fjärdedels Cytotec-tablett. Klockan var 10:20.
Typ inget hände.
Jag fick lite mackor och nyponsoppa också gick vi till Pressbyrån och köpte tidningar. De kommande timmarna var väldigt långsamma. Vi läste, Magnus gick och åt lunch och väntade på att värkar skulle komma igång. Försökte vila. Magnus lyckades bäst och somnade gått på extrasängen. Avundsjuk. Nästa tablett fick jag 14:20 och den sista vid 18:30. När BM kollade mig då hade exakt 0 (noll) hänt med livmodertappen. Jag hade fortfarande 3 cm tapp (1,5 längre än vad BM på MVC hade sagt) och 1,5 cm öppen. Vid det här laget hade jag fått en slags mensverksliknande känsla, nu kom den i rgelbundna värkar som kändes. Magnus fick massera korsryggen och vid kanske 20 fick jag en värmekudde som var till stor hjälp. Magnus pressade den mot korsryggen under värkarna. Han blev väldigt trött i armarna och kom på den geniala idén att pressa med benen istället. Vid ett tillfälle låg jag och andades genom mina värkar medan Magnus satt, med sina fötter pressade mot min rygg, i en fåtölj bredvid, åt en baguette och läste bok.
Tiden från 18.30 till 21.20 var på sätt och vis den allra jobbigaste, även om jag fick mer ont senare. När BM, vid 18:30, berättade att inget alls hänt av molvärken jag känt under eftermiddag och tidig kväll blev jag rätt knäckt. Hon sade bestämt lite senare att jag inte alls var i aktivt förlossningsskede. Detta höll vi fast vid. I förlossningsböcker får en lära sig att tänka att varje värk för en närmare barnet. Jag psykade mig själv med att under varje värk tänka att den här värken gör ont, men inte ett skit händer. Jag var rädd och arg. Rädd för att ha en sådan här latensfas där livmodertapp utplånas och livmoderhalsen öppnar sig de första centimetrarna). Arg för att så många omkring mig haft relativt korta förlossningar. Jag kände att jag inte klarade en lång igen.
Men så tittade dagens tredje barnmorska Paulina till mig. Livmodertappen var nu borta och jag öppen 3 centimeter. Hon sa: "Cervix är utplånad." Jag sade: Cervix är utplånad och öppen 3 centimeter! Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerades!" Karl-Bertil Johnssonreferensen flög över huvudet på henne, men det är kanske inte så konstigt. Karl-Bertils far felciterades ju å det grövsta.
En halvtimme senare gick vattnet av sig själv. Jag var så himla lättad. Kroppen hade tagit över förlossningsarbetet och jag behövde ingen mera medicin eller dropp. När vattnet går blir ofta värkar starkare för att barnet inte längre bärs upp av fostervatten och därför trycker mot livmoderhalsen. Detta utsöndrar värkstimulerande hormon.
Nu började värkarna bli jobbiga. BM ville kolla hur bebisen mådde och då är det nödvändigt att ligga på rygg så att ctg-apparaten kan mäta hjärtljud. Det var förjäkligt att ta värkarna liggandes på rygg. Jag kom dock på att jag kunde lägga värmekudden under svanken - då blev det mer uthärdligt. CTG visade att bebisen fortfarande verkade må bra.
Nu föreslog BM att jag skulle ta lustgas. Hon sade att att öppna sig från 3 till 5 centimeter var några av de jobbigaste centimetrarna. Att hon sa det gav mig styrka, hon bekräftade ju hur det kändes för mig. Att det var en kämpig bit, i samma stund som det fanns utrymme att tro att de övriga centimetrarna inte skulle vara lika jobbiga.
Jag fick sitta på en pilatesboll bredvid sängen, Magnus satt bakom. Jag ville inte att han skulle klappa korsrygg eller någon annanstans medan jag tog värkarna i lustgasen men jag ville att han skulle massera mina öron. Då kunde jag slappna av bättre. Tidigare hade jag relativt bra kunnat slappna av under värkarna men nu upplevde jag att det inte gick. Gasen hjälpte mig att koppla bort smärtan och öronmassagen slappnade av mig ännu mer.
 |
| Totally worth it! |
Magnus börjar massera mina öron.
Jag: "Hårdare!"
Han tar i lite mer.
Jag:" Ännu mer!"
Magnus: "Vill du få broccoliöron?
Jag: "Det heter BLOMKÅLSÖRON!"
När värken klingar av har jag väldigt roligt åt det framtida scenariot där jag visar upp min älskade bebis stolt samt ett par röda brottaröron där brosket för alltid är skadat. När någon upptäcker öronen säger jag nöjt: "Det var värt det!"
En av Magnus finaste gärningar under dagen, kvällen och natten var alla de gånger han fick mig att skratta. Helt ovärderligt.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar