Jo, på den där medicinbollen med lustgasen i högsta hugg.
Under min första förlossning tyckte jag inte att lustgasen hjälpte något särskilt. Men den här gången funkade den bra. Kanske för att jag nu var med om att värkarna succesivt stegrades. Med Finn kom de rätt så pang, bom med en hög smärtnivå direkt. Eller så var jag bara piggare den här gången och kunde hantera det bättre. Oavsett så är jag oändligt tacksam för att få föda barn i ett land där förlossningsvården är gratis och bra. I många delar av världen har en ingen särskild smärtlindring och ändra fram till för några årtionden fanns det inte smärtlindring för någon. Svårt att fatta att miljarder kvinnor behövt göra det.
Jag var också lite bättre på att börja andas lustgasen i tid, innan värken fått fart - precis då det känns att den är på väg att komma.
Den här gången var problemet att jag knappt släppte gasen. Dels för att värkarna kom tätare och tätare (mot slutet med bara 20-30 sekunder mellanrum) och dels för att jag var hög och sålunda också inkapabel att fatta att värken klingat av och att luft var en passande grej att övergå till. Magnus sade typ varje gång:
-Och så andas luft nu. Släpp gasen när värken är borta.
Jag fick inga hallucinationer som vissa får förutom att jag hörde Magnus prata extremt sluddrigt, som om han var riktigt berusad. Tyckte det var skitstörigt att han talade sådär segt och sluddrigt. Eh, efteråt insåg jag att det rimligtvis var jag som var sluddrig i huvudet och att han nog pratade helt normalt.
Så småningom kravlar jag upp på sängen för att jag är för trött för att hålla mig uppe under värkarna. Kräks en del, troligen för att jag inte pausat med gasen ordentligt. Går på toa för att kissa och fastnar där. Det kändes verkligen som att jag skulle kunna kissa lite mer. Uskan Alison blir lite orolig för att jag ska föda på toa.
-Känner du tryck neråt?
-Nä, säger jag. (Känner pyttelite tryck neråt.)
Efttersom att jag behövde gå på toa (och Alison bädda rent i den nedkräkta sängen) tog jag ett gäng värkar där. Det var nog bra.
Det är rätt luddigt nu vad som hände när, men nu hade nog klockan hunnit bli 11:30. BM kollar hur öppen jag är. 5 centimeter, bra att jag tagit mig förbi de tuffa 3-5 cm men lika mycket till kvar!? Jag börjar känna krystvärkar. BM förklarar att det kan vara så när bebisen huvud ska passera spineataggarna. BM satte tidigare en elektrod på bebisen huvud för att ha koll på hjärtljudet och säger glatt.
-Bebisen har hår på huvudet!
Jag ba´ yeah, yeah. Been there, don minns förlossning blev jag extremt rörd. Nu kände jag´mer: jag vet att mina bebisar är extremt gulliga - men jag vill bara få ut den!
Så, med krystvärkar och bara 5 centimeter öppen ställer jag mig på knä i sängen med överkroppen stödjandes på sänggaveln. Tydligen kan det hjälpa mot krystkänslan.
I tio minuter står jag så och andas gas. Här står det i journalen att jag har 9-10 på den 10-gradiga smärtskalan. Jag berättar för BM att jag inte fixar det längre, jag vill ha epidural. Det ska jag få säger de. Det har som sagt gått tio minuter. En ny BM kollar igen, NIO CENTIMETER ÖPPEN! Krystreflexerna blir värre. Uskan börjar fixa med något brevid mig, en ny barnmorska, MArie-Lousie, presenterar sig. Allt är väldigt rörigt. Jag frågar om jag skulle få epidural. Nä, det hinner vi inte. Jag frågar om jag verkligen var så öppen eller om jag hittat på det. Det stämde. De lägger mig på sidan och sätter upp ena benet i en stigbygel. Det var en väldigt skön förlossningsställning. Jag är glad att de lade mig så. I förlossningsbrevet hade jag bett om att inte föda i gynstolsställning som förra gången utan något där tyngdlagen kan hjälpa till mer. Att ligga på sidan var bra för att jag var så slut, smärtpåverkad och yr (jag andades inte längre gas) men kunde ändå få bra kraft.
Både jag och Magnus var vana vid att jag inte fick krysta, jag andades mig ju förbi krystvärkar i två timmar med Finn- det absolut sjukaste och jobbigastesmä jag gjort i mitt liv. Då var jag smärtlindrad av epidural, men själva krystimpulsen sitter någon helt annan stans. Att inte få krysta då är lite som att ha dykt under vatten och komma upp för att dra in luft men inte få andas in när du väl brytit vattenytan. Tortyr.
Jag höll emot några krystreflexer. Jag frågar:
-Får jag verkligen krysta.
Magnus frågar:
-Får hon verkligen krysta?
Jag fick. Och spände mig som en båge, spärrade ut benen rakt och drog bak huvudet. BM bad mig dra benen upp mot mig och ta hakan mor bröstet. Jag fick mycket bättre kraft. Jag minns att jag kände huvudet komma längre ner, dra sig upp lite igen, komma ner. Det spänner, svider och gör väldigt, väldigt ont.
Citat:
-DET GÖR SÅ ONT!
Men det är skönt att få göra något, att ha värkar som varar en stund och har värkningskraft, att få varma handdukar mot mellangården, att hux flux fick jag krysta. Jag känner huvudet komma längre ner, jag tryckte på så mycket jag kunde. Inget händer, inget händer men plötsligt så flyger barnet ut! Den känslan är helt oöverträffad i mitt liv. När smärtan bara lättar och försvinner direkt. När ett barn kommer ut!
Han viftade, tjoade och fanns! Full pott på apgartesten. Upp på mitt bröst, massor av kladd (hans eget bajs) i håret, doften av nyfött barn och nyförlöst kvinnoperson: hav och blod. En pojke, med mycket brunt hår, precis som sin storebror, men med ett ansikte jag aldrig sätt förut. Under några timmar var det oerhört underligt att se hans ansikte, att förstå att en bebis som inte var Finn, både lik och olik, var vår.
En pojke, en stor liten pojke på 4300 g och 53 centimeter. Och vi som bara: men den här bebisen, den är i alla fall liten. Nope.
Vi hade förberett oss på att få ett barn någon gång på morgonen, förmiddagen. Jag var rädd för en marathonförlossning. Fyra timmars aktivt värkarbete. Tacksamheten jag känner över det är enorm.
Annan fakta:
BM satte 1,5 stygn utan bedövning. Det finns inga halva stygn, va?
Det är omöjligt att sova på förlossningbritsarna.
Det är fullt möjligt för Magnus att sova supergott på den nedfällbara anhörigsängen.
Jag kan ha kört bort honom från den sängen för att försöka ligga bekvämt i anhörigsängen men inte lyckats somna pga hög på endorfiner.
En dusch för mamman var välkommen efter någon timme. Jag ville duscha direkt, men fick inte resa på mig förrän förlossningsmackorna var inmundigade.
Bebisen fick bada bort bajsinpackningen i håret. Han tyckte det var väldigt mysigt.
BB i Lund har väldigt god mat.
BB i Danderyd har vidrig Sodexomat.
BB i Lund har sunkiga små rum med singelbädd och varken gratid blöjor eller förlossningabindor.
BB i Danderyd har mysiga dubbelsängar.
Lund - Danderyd 1-1.
Var snäll mot de nyförlösta - hur hon än fött. Hon har ont överallt, svettas kopiöst (vätska som kroppen samlat på sig ska bort), humörsvängningar av bergochdalbanamått, en bebis som vill amma konstant dygn 2-3 och sålunda väldigt ömma bröstvårtor och så är det så in i helv*** jobbigt att bajsa. Det finns inget vackert sätt att säga det på.
Jobbigt att inte kunna ta det så lugnt som vi skulle vilja för att vi nu redan har ett barn som behöver oss. Men skönt att kunna min nyförlösta kropp. Skönt att veta hur jag ska få bebisen att få tag på bröstet, veta hur jag kan liggamma och så spara energi, fuska och låta bebisen sova bredvid mig i sängen, veta att mjöljstockning går över med vila och värme och att man inte ska försöka mjölka ur det hårda i bröstet - det tar kroppen hand om. Det går inte att få ut.
Och så är vår yngste son hitills en otroligt lätt bebis. Finn sov två timmar i sträck, jag satt upp och ammade honom det två första månaderna. Jag ammade cirka en timme i taget för att jag inte förstod att han blivit mätt efter en kvart och bara snuttade i sömnen.
Lillebror sover 3-4 timmar i sträck, både dag och natt.
Nu är bara frågan,
vad ska han heta?
PS. Jag vill så väldigt gärna lägga ut en bild på bebisen och hans storebror när bebisen har fått ett namn. Min man vill inte lägga ut någon bild på internet, för att barnen inte kan välja själva. En "födelseannons" tycker jag är okej. Om han ändrar sig gör jag det. Ni som vill se nytillskottet: mejla momomyrgren@hotmail.com så skickar jag ut en bra bild i början av nästa vecka när vi är hemma hos den bra kameran som vi har åkt ifrån för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar