Igår på jobbet fick jag uppleva känslan av att vara rätt kvinna på rätt plats. I skolbiblioteket, improviserandes fram ett 'bokprat' på engelska för en åttondeklass.
Igår kväll därhemma kände jag mig som fel förälder för mitt barn. Storebror, 3,5 år, tar sats och puttar sin bror allt vad han har så att lillebror får näsblod.
Jag blev vansinnig. Skrek och svor. Det här var inte första gången lillebror slog ansiktet på grund av en knuff.
Vet inte hur jag ska bete mig. Det får fanimig gå över snart för inget som vi gör verkar spela någon roll.
Han gjorde så när han var hemma med oss över sommaren, han gör så nu när han har börjat förskola igen, en förskola han gillar.
Det är ju rätt frustrerande att inte kunna gå på toa eller oproblematiskt laga middag/öppna ett kuvert/vad som helst utan att punktmarkera barnen. Men det värsta är ju att det känns vidrigt när lillebror får ont pga sitt syskon.
Jävla fucking skit är det. Men det går väl över. De har ljuvliga stunder också tillsammans. De leker så fint bredvid och så plötsligt ger sig storebror på lillebror igen.
Men min fråga till Gud och människor den är dagen är hur är det meningen man ska känna när ens barn beter sig helt bananas vecka efter vecka?
Jag har tålamod. Och så försvinner det. Och så kommer det igen. Ha.
Men vad lär jag mitt barn när jag blir så arg? Jo, att själv använda vrede.
Det vill jag inte. Jag vill inte heller bestraffa honom, säga att det inte blir TV eller frukt eller vad han nu gillar för att han gjorde illa. Det tror jag inte på, så har vi aldrig uppfostrat. Jag tror på att sätta gränser och vara tydlig. Ge honom tid att fundera och verktyg för att förstå sina känslor och impulser.
Problemet kanske ligger i att han puttar och gör illa för att han känner för det. Elakhet är inte hans självändamål, orsaken är att han känner sig sugen. Han är centrum i hela sin värld, vad han är sugen på är det allra viktigaste.
Den upplevelsen kan jag spegla mig i. Det är mödosamt att lära sig att behärska sin känsla av begär.
Impulskontroll. Empati. The will to stir shit up.
Snacka om att få chanser till helighet. Hundra gånger om dagen och jag lyckas och misslyckas hela tiden. Haha, det är ödmjukande att se sin egen otillräcklighet i vitögat. Kanske är det därför jag känner mig otillräcklig, för att jag inte lyckades förekomma knuffen och att jag ser min svaghet i utbrottet jag får på min son.
This be the verse
They fuck you up, your mum and dad. They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself
-Philip Larkin
Det är kanske inte helt sant, men det är roligt sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar