Big love

Det här med att ha flyttat hem till sina föräldrar och söka hyreslägenhet i en överbefolkad studentstad samt vara höggravid och ha en tvååring som är mellan förskolor. Det är inte småpotatis det. 

Lägenhetshittande ligger som en av Obelixs bautastenar över pannan och den där energin att söka lägenhet infinner sig inte. Särskilt när en i formulären får fylla i att vi är en föräldraledig och en soon-to-be-student. Varken kommunala eller privata hyresvärdar slaktar sitt gulligaste lamm och ställer till med fest samt välkomnar oss in i sin stora gammaltestamentliga famn. 

En annan familj som har roligt tillsammans.

Men, det här med att ha sina nära och kära omkring sig när bebisen är färdigbakad och en bara väntar på att den ska födas. Att tvååringen är den roligaste personen i hela världen och försöker beatboxa när hans mor fulbeatboxar, skojar och skämtar, har börjat sjunga med och säga meningar. Det är härligt. 

Om vi hade bott tryggt i vår Tenstalägenhet så hade nog ändå summan av kardemumman varit att vi skulle ha känt oss väldigt ensamma, att tiden gick svinlångsamt och oron kring vem som skulle passa storebror när vi behövde åka in på förlossning hade regerat.

Så det går lite upp och lite ner. Allt under samma halvtimme.

Men barnmorskan var rar igen och sade ord som "en centimeter öppen", "halvmjuk livmodertapp" och "hinnsvepning om en vecka om du inte har fått till dess". Sedan sade hon i och för sig att hon hade en känsla av att vi skulle ses igen, men det har jag också en känsla av.