Dagarna efter beräknat förlossningsdatum i början på 2012 kan jag bara minnas att jag spelade Bejeweled på datorn och lyssnade på P3.Prinsessan Victoria fick sin medieövervakade bebis under en snabb förlossning och jag fick noll bebisar, dag efter dag.
Min svärmor hade klurigt nog bokat in att hälsa på oss tio dagar efter BF. Hon kom på besök, men inget spädbarn fanns att beundra. Lagom till att hon packade väskan för att ta sig till Stockholms central och åka hem till Hässleholms kommun igen kände jag en välbekant men i sammanhanget underlig känsla. Mensvärk!
Allt eftersom att eftermiddagen fortskred blev mensvärken en slags återkommande värkar. Vi spelade tärning, jag försökte klocka värkarna som blev mer och mer regelbundna och såg halva Bourne Identity. Till denna dag verkar det som världens tråkigaste film. Matt Damon försöker få reda på vem man är och det är riktigt kallt och mulet. Jag tror inte att jag pallade mer än halva. Klockan var nog egentligen bara 19 ungefär när jag ville åka in efter att ha pratat med förlossningen på Danderyd i telefon. Såhär i efterhand vet jag ju att värkarna gjorde ont och gjorde det svårt för mig att sova - men de var hanterbara.
Vi tog taxin till Danderyd, jag fick ligga med en värkapp om magen i en halvtimme och sedan kollade en barnmorska hur öppen jag var. Livmodertappen måste varit utplånad för jag fick reda på att jag var öppen 1 centimeter. Det var såklart en förjäklig besvikelse. Jag upplevde barnmorskan som världens kallaste person. Det var hon säkert inte. Men hon hade ju kunnat milt säga att vi tyvärr måste åka hem igen och inte låta mig säga det själv. Det kändes sunkigt att åka så mycket taxi, vår ekonomi studsade liksom inte runt av det. Störigt att pengarna skulle stressa de också, men jag kände verkligen INTE för att åka kommunalt hem en söndag kväll den timme det skulle ta.
Jag fortsatte ha mina värkar under natte, lade mig på sängen i vardagsrummet för att Magnus skulle få sova i alla fall. jag fattar inte alls varför jag inte lade mig hos honom redan då? Mitt konstanta sällskap var en kolaflaska med kockhett vatten i invirad i en handduk. Verkarna fortsatte komma med ungefär 6 minuters och vid 01 eller 04, jag minns ärligt talat inte kände jag mig ensammast i hela världen och gick in till Magnus som vaknade och kramade mig. Jag somnade tätt intill honom och vaknade några timmar senare utan några värkar alls. Deprimerande. Vid 13-tiden kom värkarna igång igen. Det gjorde ont men nu var det ännu mer oregelbundna. Framåt kvällen började jag känna mig väldigt orolig. Det var nu måndag och jag hade en tid på Danderyds sjukhus klockan 8 morgonen efter. Jag var rädd för att för andra natten i rad inte få någon sömn och sedan försöka ha kraft nog att föda en bebis. Jag ringde förlossningen som sade att jag kunde komma in och lovade att jag skulle få stanna. Inte förrän barnmorskan sade att hon skriver in mig så trodde jag helt på att få stanna. Jag garderade mig liksom för att inte bli för besviken.
Barnmorskan gav mig två valmöjligheter, antingen försöka kicka igång förlossningen genom att ta hål på fosterhinnan så att vattnet går eller ge mig en sovdos. Det kändes självklart att köra på så barnmorskan tog hål, lite vatten sipprade fram och en kvart senare hade jag värkar som var något helt annat än vad jag upplevt tidigare.
Jag hade övat på att profylaxandas en hel del och den använda jag mig av - men jag tror att jag inte lyckades slappna av särskilt bra.
Jag blev erbjuden citodon vilket hjälpte lite och så bad jag om värmekudde. Värkar kan man känna både vid ländryggen och framme under magen och vid ljumskarna ungefär. Jag upplevde bara smärta i ländryggen, där jag vanligtvis upplever mensvärk. JAg höll på med lustgas ett tag men upplevde den inte som jätteeffektiv. Det bästa med den var att jag var tvungen att fokusera tydligt på tekniken. För att en inte ska andas ut gas i rummet som personal och partner då får i sig så är det viktigt att blåsa ut i masken. Att fokusera mig på det var en jättebra distraktion. Den här gången vill jag att jag och Magnus verkligen gör andningsavslappningen tillsammans och att mitt fokus är att vara tung och att slappna av i ansiktet. Att slappna av i ansiktet hjälper en väldigt i att slappna av i underlivet. Den här gången vill jag också att Magnus masserar. Han hjälpte massor i den senare delen av förlossningen. Under den här tiden var vi båda bara så himla slut och jag hade svårt att hantera värkarna som sköljde över mig med sådan kraft. Känslan av att vilja krypa ur mitt skinn har aldrig varit starkare.
För mig är kunskap lugnande, jag hade läst på massor om förlossningsförloppet och typ alla former av smärtlindring. Min käraste mamma har fött fyra barn utan smärtlindring med avslappning och andning som verktyg. Jag ville väldigt gärna föda utan epiduralbedövning. Samtidigt tänkte jag mycket innan att jag inte alls visste hur jag skulle uppleva smärtan eller hur lång tid min förlossning skulle ta. Mammas förlossningar har tagit åtta timmar från första värken tills dess att barnet är ute. För mig var det måndag kväll och jag hade haft pinvärkar i ett dygn redan och sedan starka värkar under ett par timmar. Jag kände att jag inte klarade av smärtan. Berättade att jag läst på om för och nackdelar med min underbart fina barnmorska (lika gammal som jag, 26) och bad om att få det. Ungefär en halvtimme senare tror jag att läkaren kom. Jag fick kuta på ryggen och så bedövade han och satte den när jag hade en värk. I min journal står det att jag var "svårpalpaterad" pga överviktig patient. Jag upplevde det inte alls så, well. Om jag nu var svårpalpaterad så var väl han svinduktig då, tur för mig. Det var en sån himla lättnad när epiduralen började verka. Istället för att göra ont kändes bara trycket av livmodern som drar ihop sig - precis som sammandragningarna under graviditeten. En risk med epidural är att värkarna avstannar. Det problemet hade tack och lov inte jag, under de kommande timmarna öppnade jag mig väldigt effektivt. Jag låg i förlossningssängen och vilade och Magnus sov på en säng som kunde fällas ut från väggen. Det var lite jox med doseringen, bedövningen släppte efter ett tag på ena sidan, men iom att det sitter en slag in i ryggen kunde morskan lätt ge mer. Något som också var väldigt obehagligt var att benen började skaka, som i frossa. Men jag tror att det kan hända även utan epidural. Det var väldigt skönt för både mig och Magnus att få vila. Vid fyratiden började jag känna vad jag bara kan beskriva som krystvärkar. Barnmorskan trodde mig inte riktigt. Jag kunde väl inte var öppen så mycket redan. Men det var jag. Problemet var bara att bebisen inte alls var tillräckligt långt ner för att kunna krystas ut. Jag fick byta ställning från att sitta på boll till att stå till på knä. Att få krystvärkar så här tidigt var inte lätt. Krystreflexen är nästan oemotståndlig. Här var profylaxandningen och Magnus hjälp helt obetalbar. Utan honom hade jag inte klarat det. Vi andades snabbandning i början av värken för att slappna av i det skedet när kroppen bara vill börja trycka ifrån och kunde på så sätt undvika att gå in i den.
Först flera timmar senare, vid 6-7 fick jag börja krysta. Då avtog epiduralbedövningen och likaså mina värkar. Jag tror att kroppen var för trött. Jag hade haft starka krystvärkar så länge och nu var den helt enkelt slut. Jag existerade bara i nuet. Och jag fick den gyllene medelvägen, jag födde barn både med och utan bedövning. I det läget när bebisen skulle ut och min krystvärkarna kom oregelbundet och kort levde jag bara i sekunden. Jag hade två barnmorskor (eller en BM och en student?) och en undersköterska vid ena handen och Magnus vid den andra. Alla peppade och berättade hur duktig jag var. JAg vet att jag aktivt underlät att fråga hur långt det var kvar. Jag visste att om de sade att det var jättelång tid kvar så skulle jag inte orka med den kunskapen. jag tog en sekund i taget. Det svider och värker en hel del när barnet står i det läget. Underligt nog kan jag inte alls föreställa mig smärtan nu, inte heller de onda värkarna från tidigare. Kroppen har strykigt ett streck och gått vidare. Säkerligen för att en ska vara okej med att gå igenom samma sak igen.
Jag har för mig att jag bad dem hålla upp mina ben mellan värkarna. Det kändes inte som att bebisen kom någon vart. Jag hade tänkt föda stående på knä typ eller i någon annan ställning där tyngdlagen är med och jobbar men jag hade liksom ingen kraft till någonting. Men helt plötsligt kom han! Den 28 februari kl 07:42 föddes Finn på Danderyds förlossning. Det var en helt fantastisk känsla när smärtan helt plötsligt upphörde. Vad jag minns fick jag upp honom på mitt bröst direkt, men han var avtorkad och allt så några sekunder måste ju ha gått. Han var världens finaste pojke med mycket mörkt hår och bleka, breda händer och spetsigt huvud. Den ena barnmorskan pekade på hans fötter, skrattade och sade åt den andra morskan att kolla. Man skrattar bara åt en nyfödd som inte har ett funktionshinder, va? Det kändes lite konstigt av dem att göra så, men jag tog inte särskilt illa upp. Var det ett tecken på att de slappnade av?
Hans fötter var stora, inga kläder med inbyggd strumpa, inte heller hans uteoverall gick på dem. Vi fick helt enkelt klippa av fottyget.
Vi fick en liten mössa till hans huvud men den kasade av hans stora lilla huvud. När de vägde honom några timmar senare visade vågen 4460 gram och måttbandet 55 centimeter i längd. Vi bara: What! Min barnmorska hade under graviditeten inte gett någon hint om att han kunde vara så stor, så vi blev rätt förvånade.
Såhär i efterhand är jag enormt tacksam över att allt gick så bra ändå. Jag fick ju ut honom till slut, han mådde bra hela tiden och det behövdes inget akutsnitt eller sugklocka. Det visade sig att bebisen legat i vidöppen ansiktsbjudning (jag kan säga helt fel sak) men själva grejen var att han kom ut med ansiktet först. Det gör tydligen att omkretsen på huvudet är större. Min barnmorska som jag precis fått nu efter flytten till Lund berättade att det är vanligt att mamman med en bebis som ligger på det viset får tidiga krystvärkar. Wow, vilken underbar bekräftelse det var att få höra det - även om det kom två år efter förlossningen. Varför kom ingen med den infon innan? Min barnmorska på MVC i Stockholm har väl kanske inte så bra koll på förlossningar. Min nya Lundabarnmorska berättade också att hon tror att jag borde ha en lättare förlossning den här gången för att jag under min första förlossning födde ett rätt så stort barn i den kluriga positionen ansiktbjudning utan några komplikationer. Nu kan hon såklart inte lova något men det hjälper att känna att WOW, fan vad bra det gick första gången och har en god känsla inför den kommande. Och man kan inte ha nog med bra vibrationer med sig, förlossning är trots allt (hur den än ser ut med snitt, vaginal eller på annat vis) obönhörlig smärta och/eller dramatik i någon form.
Just det, de sydde mig med tre stygn - men det var bara sticket av bedövningen som kändes. Moderkakan kom ut utan problem, jag minns inte ens att jag behövde krysta - bara att de drog lite i navelsträngen, hehe. Även om det var fruktansvärt jobbigt att det aktiva krystandet för att få ut honom tog en timme så gjorde det långsamma förloppet att jag inte gick sönder så mycket. Det var annars något jag hade oroat mig för. Vi låg på förlossningsrummet några timmar till, vi blev inte utskrivna till BB förrän jag hade kissat. Epidural kan som biverkning bl.a. göra det svårt att kissa. Morskan berättade att de skulle behöva tömma urinblåsan med hjälp av kateter. Jag tog det som ett hot och lyckades till slut kissa.
Vid 11 kom vi till BB. Nöjda, rörda och i mitt fall ordentligt ömma i kroppen.
Att ha en sovande bebis på bröstet är en av de ljuvligare grejerna en kan uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar