...kastar jag in handduken Om bebisen inte sett dagens ljus på söndag morgon så kommer jag officiellt vältra mig i självömkan, ta ensamma promenader, vila och läsa böcker. Jag kommer inte ha den psykiska eller fysiska staminan att leka i sandlåda, ta på tvååring skor eller ta något som helst ansvar för någonting. Tills dess får psyket hålla ihop. Och det gör det typ. Har bara gråtit en gång idag - i förmiddags. Sedan tog vi oss iväg till öppna förskolan på Norra Fäladen. Den huserade i samma byggnad som jag gick i förskolan i för 22 år sedan. Det var trångt och jag kände knipet i hjärtat av att ta Finn till nya ställen hela tiden med nya människor. Förlåt att vi tog dig från din älskade förskola älskade barn! Men där fanns trevliga människor, en skojig sångstund med många djursånger och ett äkta kuddrum där han bondade med en annan tvååring.
Så olika rara människor i min virtuella och fysiska omgivning frågar hur det är med mig.
Det är rysligt tufft, särskilt morgonen.
Att vakna och komma ihåg att en är bostadslös.
Att vakna och fortfarande ha en helt färdig bebis som ockuperar ens supermysiga livmoder.
Att vakna och behöva vara sitt barns förskola halva dagen och samtidigt vara ockuperad.
Att vakna och invänta förlossning, något som en vet kommer att vara rätt tufft. Min livsstategi är annars att ta tag i det jobbiga och få det överstökat. Min bebis livsstrategi är att njuta av spa, näringsslang rätt in i magen och dunkadunka från sin mammas hjärta 24/7. Vi är olika, hen och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar