Fjärde riket

På Blendas nya skola finns en stark ledare. Hon heter Hedvig och alla lyder hennes minsta vink, även lärarna. Det skulle ju inte bli så här den här gången. Blenda skulle ju inte hamna längs ner i hierarkin. Det hon allra mest längtar efter är att stå i centrum och själv vara herre på täppan, men för en god sak såklart. Eller?

När hon och två tjejer som liksom Blenda är lägst i hackordningen studerar revolutioner på historian snubblar de över hur Adolf Hitler byggde upp sin makt i Tyskland. Blenda tycker att det som Hitlers handlingar ledde till är fel, men hon tar hans strategier för att lyckas, till sitt hjärta. Och det går bra, lite för bra.

Jag hade roligt när jag läste Fjärde riket, särskilt när...

SPOILERVARNING!!!
LSD:s föräldrar har ett snack med henne i slutet om att de använt sig av naziststrategier för att ta över skolan och han hennes pappa säger att hon fått rollens som Goebbels. Man kan förstå att de är rätt besvikna på henne, särskilt som LSD:s egen judiska mormor flytt undan nazismen.
Men det partiet är hilaroius! Inte för LSD såklart, men för mig som läsare.

En styrka med den här boken är hur Maria Nygren använder sig av flera berättarperspektiv, Blenda med massa drivkraft och jobbiga erfarenheter som färgar av sig i hennes handlingar, LSD:s handlingsförlamning och deppighet och Hedvid, den maktfullkomliga och överintelligenta unga tjejen som inte vågar eller kan skaffa riktiga vänner med.ärliga relationer utan använder sig av smicker och taktik 

Flickan med glasfågeln

Det finns barn som växer upp med sina föräldrar, i frid och fröjd har vardagen sin stilla gång och barnen rustas i den trygga familjen för en värld som kanske inte alltid vill deras bästa. Edie, huvudpersonen i Flickan med glasfågeln är inte ett sådant omhuldat barn.
Hennes föräldrar verkar ha dött när hon bara vara en liten bebis, istället har hon vuxit upp med sin sträva men närvarande farmor. När farmoderns blindhet tvingar in henne på hem får Edie flytta hem till sina overkligt förfärliga kusiner.

I en annan del av södra England smider Edies släkting planer med sin vän, en rysk adelsman. Hans dotter, prinsessan Anastasia som är lika gammal som Edie går på en gammaldags interskola. Där utsätts hon för trakasserier - eller håller hon på att bli galen? Hennes grejer försvinner för att sedan vara på sin rätta plats när hon ska visa för lärarna att de är borta. Det är då som Edie får i uppdrag av sin släkting att börja i Anastasias klass på den fina skolan och bli hennes vän.
Edies värld är hård och hon tänker inte låta sig såras igen - men hon fastnar för sin skola och tycker om att gå där. Anastasia blir hennes vän. Men vem är det som försöker sätta dit Anastasia och vad ska hända med Edie om hon inte lyckas sätta fast boven?

Det här är en berättelse om en ung människa mitt i ett rörigt liv. Alla vuxna har hemligheter, och många av dem handlar om Edie. Det och internatskolan i sig gör berättelsen helt oemotståndlig. Jag älskar att läsa om miljöerna, hur barnen uppslukas av en internatskolemiljö som är kvar i 1950-tal eller varför inte 1850-tal!

Jag fyller 30 i höst och önskar mig grejer

En vit dekorationssvan

En svart dekorationssvan

En svan att sätta på väggen

När en kvinna fyller trettio så behöver ju vänner och familj uppvakta med tovade svanar. Det vet vi ju sen gammalt.

Posters från The Quiet Revolution, till exempel den här:

Svalörhängen från andsmile

Poster Tuinkas från Liekeland 

Tapeten Valparaiso av Anna Backlund 

Tapet nr 95301 Seascape Winter från Abigail Edwards

Tapet nr  95318 Storm Clouds Blue Skye från Abigail Edwards

Budgies black large  från Nadja Wedin design

Klocka från etsy

Go undercover - heavenly Honecomb pläd rosa 

Long Whale Necklace från shlomitofir

Vilka fina halsband som helst från Etsy eller posters

Mörkvrål från ett källarhål

Ni vet när man blir riktigt arg på sig själv? Det händer exempelvis när du köpt teaterbiljetter för en sju, åttahundra kronor och lämnar av ett litet barn hos sin kusin, dröjer dig kvar, missbedömer hur lång tid det ska ta att ta sig till Brunnsgatan 4 och sedan är fem, tio minuter sen och inte blir insläppt på David Wibergs föreställning Svart Tulpan om Linnéa. Det är då man går på en smal gata vid Stureplan och mörkvrålar med gravidmage, sparkar på grejer och är så arg på sig själv. 

Ungefär den känslan kommer då och då för Linnéa i Dagboksanteckningar från ett källarhål. För när man är sexton år och försöker klura ut vem man är och vill vara är den inre världen ingen lugn filbunke.  
Linnéa känner väldigt mycket, något som de runt omkring henne kanske inte får inblick i. Vi som får läsa hennes dagbok får blicka in i en helt egen värld. En plats jag både känner igen från min tonårstid och inte.
Det är lätt att som läsare lägga sitt hela fokus på Linnéas förälskelse/stalkerism till A. Den stormiga relationen hon har till sin bästa vän är egentligen långt mer passionerad och smärtsam. 
Hon är socialt superbegränsad och gränslös, har massa kunskap om människovarande men samtidigt omedveten om vad som pågår i periferin. Det känns fjuttigt att skriva om hur hon är för hon måste upplevas, precis som alla människor. Våra ord för att beskriva oss själva och andra känns som självuppfyllande profetior. Vi existerar någonstans mellan det kommunicerade, i isoleringen i våra huvuden och i drömmarna om hur vi skulle vilja vara.

En sak höll jag på att glömma. Boken är rolig, Linnéa är rolig. 
I ungdomsbokspodcasten Allt vi säger är sant av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, i avsnitt 18 som heter "Syskon" gör de henne ännu mer rättvisa.

Med tiden i kläm

Jag är väldigt glad för vårt samhälle, för föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning för förskolan med dess pedagoger och roliga miljö. Men just nu kläms hjärtat åt. Jag har värk i själen för att min lille son inte skolades in i den takt han behövde. Tre dagar fick han med mig där, tre veckor hade behövts. Då hade han hunnit knyta en närmare kontakt med personalen, förstå konceptet att han ska stanna på föris och att jag och hans pappa ska gå.
Det är såklart en ekonomisk fråga. Vi skulle inte gå runt den månaden om jag tog ut lägstanivåpenningen (cirka 200 kr om dagen före skatt). Min frustration ligger också i att jag inte kan hämta dem vid 14:30 utan måste resa en timme från Lomma till Dalby. Jag är så lättad över hur vi fått bostad och jag fast tjänst i Skåne, just som jag bad om och önskade.  Men för lille Ask är 7,5 - 8 timmar lite långt.

Och ja, visst, han har roligt på.förskolan, han vänjer sig. Men det kändes inte vettigt att inte ge honom en chans att växa in i det. Hans storebror skuttade som 1,5:åring in på föris efter tre dagar och jag tror vi hade tre lämningar när han blev ledsen på åtta månader men alla barn är olika.

They fuck you up, your mum and dad. They do not mean to but they do.

Igår på jobbet fick jag uppleva känslan av att vara rätt kvinna på rätt plats. I skolbiblioteket, improviserandes fram ett 'bokprat' på engelska för en åttondeklass.

Igår kväll därhemma kände jag mig som fel förälder för mitt barn. Storebror, 3,5 år, tar sats och puttar sin bror allt vad han har så att lillebror får näsblod.

Jag blev vansinnig. Skrek och svor. Det här var inte första gången lillebror slog ansiktet på grund av en knuff.

Vet inte hur jag ska bete mig. Det får fanimig gå över snart för inget som vi gör verkar spela någon roll.
Han gjorde så när han var hemma med oss över sommaren, han gör så nu när han har börjat förskola igen, en förskola han gillar.

Det är ju rätt frustrerande att inte kunna gå på toa eller oproblematiskt laga middag/öppna ett kuvert/vad som helst utan att punktmarkera barnen. Men det värsta är ju att det känns vidrigt när lillebror får ont pga sitt syskon.

Jävla fucking skit är det. Men det går väl över. De har ljuvliga stunder också tillsammans. De leker så fint bredvid och så plötsligt ger sig storebror på lillebror igen.

Men min fråga till Gud och människor den är dagen är hur är det meningen man ska känna när ens barn beter sig helt bananas vecka efter vecka?

Jag har tålamod. Och så försvinner det. Och så kommer det igen. Ha.

Men vad lär jag mitt barn när jag blir så arg? Jo, att själv använda vrede.
Det vill jag inte. Jag vill inte heller bestraffa honom, säga att det inte blir TV eller frukt eller vad han nu gillar för att han gjorde illa. Det tror jag inte på, så har vi aldrig uppfostrat. Jag tror på att sätta gränser och vara tydlig. Ge honom tid att fundera och verktyg för att förstå sina känslor och impulser.
Problemet kanske ligger i att han puttar och gör illa för att han känner för det. Elakhet är inte hans självändamål, orsaken är att han känner sig sugen. Han är centrum i hela sin värld, vad han är sugen på är det allra viktigaste.

Den upplevelsen kan jag spegla mig i. Det är mödosamt att lära sig att behärska sin känsla av begär.
Impulskontroll. Empati. The will to stir shit up.

Snacka om att få chanser till helighet. Hundra gånger om dagen och jag lyckas och misslyckas hela tiden. Haha, det är ödmjukande att se sin egen otillräcklighet i vitögat. Kanske är det därför jag känner mig otillräcklig, för att jag inte lyckades förekomma knuffen och att jag ser min svaghet i utbrottet jag får på min son.

This be the verse

They fuck you up, your mum and dad. They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.
But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.
Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself

-Philip Larkin

Det är kanske inte helt sant, men det är roligt sagt.

Genom garderoben

Idag frågade min treåring om när han ska dö och vad som händer när han dör. Trettio sekunder tidigare undrades det över varför mullvadar äter mask. Jag svarade att jag tror, men inte vet, att vi kommer till en plats där vi får träffa andra som vi älskar som har dött. Att det är ett nytt äventyr, vi kanske där vi möjligtvis kan flyga till exempel. Han föreslog att det kanske var med döda fåglars vingar. Rätt så goth men varför inte? Sedan berättade jag att vi kanske får träffa världen mest kärleksfulla lejon, Aslan. -Vem är Aslan? Och så fann jag mig berättandes början på Häxan och Lejonet. Jag avslutade med att onda och elaka varelser inte står ut att höra lejonet Aslans vrål men att alla andra tycker att det låter underbart och känner sig modiga och stärkta. Finn, du log stort och längtade tills jag skulle berätta vidare. Det var kronan på min dag, skatt.

Du skolar mig och jag dig

Tidigare i veckan så skolades Ask, 16 månader utanför livmoder, in på förskola. Han hade skoj. Jag hade det som Abraham. Som när Abraham får reda på av Gud att det är hans älskade son som måste offras. Men, precis som i Boken slapp Isak döden. Och Abraham, alltså Momo Myrgren, kunde hämta andan och känna livglädje igen.

Jag tycker att förskola kan vara en härlig och hälsosamplats, för ett barn och en familj. Det är himla tungt för små barn att vara där långa, långa dagar - längre än föräldrarnas dagar. Men det är inte förskolans fel, det är samhället vi skapat tillsammans, som dikterar att arbetsföra vuxna måste arbeta en hel massa för att producera saker som content, fyllda oliver, ostbollar med nachosmak, Husqvarna AB, Zoloft, frysmat och kattsand med lavendeldoft. 

Finn och Ask, jag är så glad att jag får vara med om er. Det var en sådan lättnad när Magnus berättade att ni skuttade in på era respektive avdelningar i morse och hade det härligt. Jag är oändligt tacksam för ett jobb som gör att jag kan jobba 75% och hämta er vid halv fyra. Ni har längre dagarna än jag skulle vilja, på grund av min pendling och Magnus studier, men livet är långt ibland, och de kunde varit ännu längre. Jag fäktas med mitt dåliga samvete över det, och trivs ni på föris, då kommer allt kännas så mycket lättare.